Fyng funderar - Yngve Forslins plats på internet

Införd i Hälsingerunor 1988
(utg. av Hälsingekretsen av Gästrike-Hälsinge Hembygdsförbund)

200 år sedan ”Himlaprinsen” Jon Svensson i Norrala föddes

Av Yngve Forslin

Himlaprinsen kallades han, men han hette Jon Svensson. Var en dålig bonde i Styvje by i Norrala, men en gudsman som gjorde att han var älskad av många, medan andra höll honom för en dåre.

Jon Svensson föddes den 8 juli 1788 i Styvje, och där framlevde han sina dagar. Men han vandrade vida omkring och vittnade om sin Far. Hans innerliga förtröstan på Gud och de verkningar som detta fick gav också hela hans liv vittnesbörd om.

Denna förtröstan föreföll ofta hans vänner alltför överdriven och enfaldig, men Jon Svensson hade för sed att ta Guds löften alldeles efter bokstaven. Detta var en stor andel i att han benämndes Himlaprinsen.

Efter sina föräldrars död fick Jon dela hemmanet med sin äldre bror och de övriga syskonen löstes ut. Men Jon Svensson synes dock ha varit allt annat än passande till jordbrukare. Hans lust låg åt annat håll. Att han hade svårt för att sköta jordbruket och de jordiska åliggandena berodde inte på lättja eller slarvighet, utan hans begåvning i det hänseendet var inte större.

Följden blev att han nästan alltid hade att kämpa med fattigdom och brist, och detta gick självfallet i mycket ut över hustrun Lena och barnen. Men Jon förlitade sig med alla sina bekymmer på Gud sin ”far”, och han kom heller aldrig på skam. Detta framstrålar också i de många episoder ur hans liv som bevarats och som visar hur Gud hade omsorg om sin Himlaprins. Episoder som kan tyckas vara mycket banala, men som insatta i sitt sammanhang bevisar, att hans tro inte kom på skam.

”Om du går in efter ett kärl så ska du få smaka det nya mjölet”. Teckning: Leif Sjödin.

Istället för att mera troget och ansvarsfullt ägna sig åt sitt jordbruk finner man ofta Himlaprinsen ute på färder i Hälsingland, Gästrikland och ända ner till Stockholm. Hans ärende var att uppsöka trosvänner och deltaga i samlingar, där det förekom sång och bön.

Jon Svensson var fullkomligt olärd och ostuderad, men då han kände sångens ådra med större kraft svälla upp inom sig ansåg han det vara en plikt att ge den utlopp. Detta gjorde också att han vid äldre år började lära sig skriva. Hans poetiska anlag tog sig ofta uttryck i alster som berörde byar i Norrala och socknar i Hälsing­land och dessutom var han rapp och fyndig att uttrycka sig på vers i det praktiska livet och vid möten med olika personer. Verser som många gånger innehåller träffsäker satir och kunde väcka vederbörande till eftertanke. Inte minst på det andliga området.

I det lilla häftet utgivet av signaturerna S.H. och E.G.W. finns ett rikhaltigt plock av händelser kring denne märklige mans liv och gärning. Alltsammans bekräftelser på att han stod Far mycket nära, att han litade på den faderliga omsorgen och att han verkligen var en prins av himlen.

Matförrådet var ofta knapert och vid ett tillfälle undrade mor Lena vad de skulle äta till kvällsmat. Jon föreslog henne att koka gröt. På hennes förklaring att det inte fanns något mjöl, uppmanade Jon henne dock att sätta på vattnet, för ”nog får vi mjöl av Far innan vattnet kokar upp”.

Lena tyckte det var ett dumt förslag. Sätta på grötvatten när det inte fanns något mjöl. Men hon satte ändå på vattnet. Jon sjöng på en visa, förnöjsam som han var. Han gick ut och ställde sig liksom väntande. Då hördes skrammel av en trilla längs bygatan. En grannbonde stannade hästen.

– Jag kommer från kvarn, och om du går in efter ett kärl så ska du få smaka det nya mjölet, sa bonden till Jon, som skyndade in i stugan, gick ut och fyllde kärlet och bar in det nya mjölet till Lena. Och snart kunde familjen sätta sig till bords, glada och tacksamma över att Far hade försett dem med mat.

När Jon en gång skulle betala kronoutskylderna fattades fem riksdaler, som han fick låna av en kristen broder. Han lovade att betala igen till hösten med ett pund lin. En höstdag skulle Jon ”ligga i håll” vid gästgivaregården och fullgöra skjutsning. Han bad Lena göra i ordning ett pund lin som han skulle ta med till Per Hansson och betala igen lånet. Men Lena nekade, för linet behövde de själva. ”Du får skaffa pengar och betala med”, sa Lena.

Men Jon menade att hade han lovat att betala med lin så skulle han göra det.

– Får jag inte lin av dej så får väl Far ordna det, för Per Hans­son ska ha sitt lin.

Vid gästgivargården väntade en resande, som skulle till Enånger och Jon fick rycka in omedelbart. På hemvägen på natten tvärstannade hästen och det var omöjligt för Jon att få honom ur fläcken. När han tittade efter litet närmare fann han en knippa lin liggande på vägen framför hästen.

Han tog knippan med sig, lämnade in den till Per Hansson med förklaringen att det var väl han som skulle ha den. Knippan utlystes också i de närmaste kyrkorna, men någon ägare hördes aldrig av.

Vid ett tillfälle när han besökte sin vänner i Stockholm ville man att Jon i sin aftonbön skulle bedja för lagman Kassel, som blivit invecklad i en mängd svårigheter. Vännerna var nyfikna höra hur Jon bad – som man trodde – en brinnande bön till Far för lagman Kassel. Men Jon var inte mångordig. Han bad:

Gud, hjälp du lagman Kassel i allt hans trassel.

Då han en gång deltog i ett vägarbete, som utfördes under överinseende av länsman, ville denne göra sig kvick över Jon Svenssons gudsfruktan. Inför övriga deltagare frågade han spefullt: ”Nå, Jon Svensson, skall du omvända någon idag?”

Jon svarade frimodigt: ”Jag kunde omvända länsman också, om han bara ville själv, men då han inte vill själv så kan varken Gud eller jag göra det”.

Det sägs att länsman helt skamfull drog sig tillbaka och lät sedan Jon gå oantastad.

Vid ett tillfälle hade en person, som var känd som drinkare uppmanat Jon att rimma. Mannen tänkte få något att göra sig lustig över. Men Jon träffade prick i sitt rimsmideri:

”Att dricka vatten har ingen fara
då man arbetar för lin och säd
men öl och brännvin gör klena karlar
och klena huvud och mager med.
Se, får och svin, de går på fötter
men en drucken far omkull.
Ha kor och getter, blir avkastning
ha öl och brännvin, det ger skuld.
Be länsman ge dig en riktig stämning
och sex par spön, då du är full.”

En dag gick Jon förbi en ogudaktig lantman som var sysselsatt med att plöja. Han gick sjungande på psalmversen:

”Min högsta skatt, o Jesus kär
du värdes mig benåda.
Jag svedan av de synder bär
som vid mitt hjärta låda”.

Då Jon väl kände mannen som en girig världsträl gick han till honom och avbröt sången.

Vad gör du, undrade Jon. Antingen skall du tiga eller också ska du sjunga sanning.

Bonden blev förvånad över tillsägelsen.

– Är det inte sant. Det står ju så i psalmboken!

Och Jon genmälde: – Jo så står det, men så ska inte du sjunga. Du ska sjunga sanning, och då ska du sjunga så här:

”Min högsta skatt är jord och skog
och hjärtat fäst vid häst och plog
och röjt och plöjt det skall jag ha
men kropp och själ får satan ta.”

”Så skall du sjunga, då sjunger du sanning”, tillade Jon och gick. Orden trängde in i djupet på bonden, det blev ord som han inte kunde glömma, ord till hjärterannsakan, och han måste sedan sända bud efter Jon för samtal.

Denna skiftesrika levnad avslutades den 11 december 1852. Jon Svensson var då 64 år gammal. Han avled i Njutångers prästgård, då han under sin sista vandring gästade dåvarande komminister J. Wadman. I ett brev till Jon Svenssons bror skrev Wadman:

”Mannen var visst icke utan fel, men den, som sett hans fridfulla hädanfärd, skulle säkert säga: Min själ dö hans död och min ände vare såsom dennes ände”.

Hans hustru Lena, med vilken han ingick äktenskap den 13 november 1812, hade avlidit åtta år tidigare. Med henne hade han sju barn.

Det är alltså i år 200 år sedan denne särling föddes. Och 136 år sedan han avled.

Minnet av Jon Svensson har också hugfästs med en minnessten, som står rest på högsta punkten i Styvje by. Bakom tillkomsten av stenen, som invigdes söndagen den 26 juli 1953, stod bl.a. Norrala kyrkoförsamling, Norrala missionsförsamling, kyrkobröderna samt enskilda gåvogivare.

Avsikten var att stenen skulle hinna resas och invigas på 100-årsåret av hans död, men detta blev alltså fördröjt ett år.

Himlaprinsens sten i Styvje, Norrala

Himlaprinsens sten i Styvje, Norrala.

Vid högtiden medverkade pastorn och författaren Wiktor Norin, Göteborg, själv infödd norralabo. Han har också skrivit romantiserad skildring kring Himlaprinsens liv. Såväl kyrkokören som Kungsgårdens manskör sjöng vid invigningen, vilken formade sig till en stor bygdehögtid.

Stenen bär inskriptionen ”Jon Svensson 1788 – 1852”. Därunder står de tre orden som en triumferande treklang: ”Bonde – Bygdehelgon – Himlaprins”.

Sedan många år tillbaka anordnar Norrala SMU och Missionsförsamlingen gökotta vid stenen på Kristi Himmelsfärdsdagens morgon.

Kan man fira den dagen, med dess aktuella budskap, värdigare än på en plats, där minnena kring en Himlaprins svävar?

 

Till toppen

Yngve Forslin vid sin skrivmaskin

Till startsidanVill du kontakta mig, skriv en rad och skicka till:
Anlitar du hellre Postverket: Kungsgården 967, 826 94 Norrala
Jag träffas även på telefon: 0270-350 31

Webmaster