Fyng funderar - Yngve Forslins plats på internet

Skrift utgiven av Norrala Hembygdsförening 1987

Den gamla smedjan vid Norralaån

Kungsgårdens smedja (foto: Bertil Widmark)

En kortfattad historik över den gamla smedjan vid Norralaån, smedjan som troligen emanerar ända från 1600-talet och som stått på den nuvarande platsen sedan 1772. Den höll på att förfalla sedan den stått oanvänd från 1958, men genom aktiviteter från bl a Norrala hembygdsförening som fick överta smedjan, kunde den räddas och restaureras.

Historiken har skrivits av Yngve Forslin och bilderna har tagits av Bertil Widmark och Yngve Forslin.

 

”Slocknade kolen vi tända på härden, Varsamt vi taga det kära i vår vård ... Böj ditt huvud! Träd försiktigt! Helig är platsen, där fädernas hägnande andar bo.”

Dessa ord av Alex Slotte i den finska folkmelodin kommer man osökt att tänka på när det gäller släkten Norins 1700-talssmedja i Svarven, Norrala, som kunnat räddas åt eftervärlden, fastän den i sitt fallfärdiga skick var nära att bli jämnad med marken.

Smedjan, som troligen fanns redan på 1600-talet, har ett mycket stort kulturhistoriskt värde, inte minst med tanke på det flerhundraåriga sammanhang i vilken den är insatt, och där ägarna och smederna haft sin betydelse för bygden. I tre generationer Per Norin har den gått i arv och brukats, och den fjärde generationen Norin, Sigfrid (1913­1982) var dess ägare innan den kom att bli Norrala Hembygdsförenings egendom 1985.

Den tredje Per Norin avled 1958. Han var då 87 år gammal och hade bara kort tid innan sin död lagt ifrån sig hammaren. Sedan dess stod smedjan obrukad och fick mer och mer förfalla.

Gamla smedjor finns säkert bevarade lite varstans runt om i landet, men vad som gör den här smedjan så intressant är det vattendrivna hammarverket och dess användande och plats i släkthistorien.

 FLYTTADES 1772

Av gamla papper har man kommit fram till att smedjan 1772 flyttades till sin nuvarande plats, ett par stenkast uppströms från landsvägen i Kungsgården, där Norralaån skär E 4. Tidigare hade den stått 25 alnar längre ner efter ån.

Per Norin I

Per Norin I, vilken ropade in smedjan vid exekutiv auktion i slutet av 1820-talet. Sedan kom smedjan att gå i arv i ytterligare två generationer Per Norin. Per Norin I var också en föregångsman inom söndagsskolan i Hälsingland.

Orsaken till att smedjan flyttades var en tvist mellan dåvarande smidesmästaren och Svarvens byamän, närmast om vattnet i Norralaån. Häradssynen fann att smedjan tog vattenkraft från de intilliggande kvarnarna, vilka det fanns många av på den tiden. Smidesmästaren dömdes alltså att flytta smedjan uppströms.

Om dess tidigare öden vet man inte mycket, men vid flyttningen fick den det utseende den haft genom åren och som den i dag ter sig efter en mycket pietetsfull upprustning.

Under senare hälften av 1700-talet blev det vanligt, särskilt i Hälsingland, att sockensmederna började driva sina hammare med vattenkraft. Vid en undersökning gjord av Bergshanteringens Vänner framkom, att den tidigaste vattenhammaren i landskapet uppfördes i Norrala 1754. Alltså i den nu aktuella smedjan.

På Sands, Svarvens och Kungsgårdens ägor hade sockensmeden Olov Norling omkring 1754 anlagt två vattenhammare, den ena med 12 lispunds och den andra med 12 markers tyngd. Denna smedja ägdes senare av Erik Enlund och efter dennes död omkring 1800 innehades den på arrende av smeden Lars Nordlund och därpå av Nils Lindberg som den 25 april 1804 köpte den av Enlunds sterbhus för 90 riksdaler banko.

Lindberg var hovslagaregesäll från Söderhamn och antogs av sockenstämman i Norrala till sockensmed den 23 september 1804 och fick sockenmännens tillstånd att köpa smedjan. På sockenstämma den 26 maj 1805 beslöt stämman att leverera kol till sina sockensmeder (förutom Lindberg fanns Elias Hammarström i Ale), då man ansåg att man var mycket beroende av smedernas hantverksskicklighet vid olika reparationer och tillverkningar.

År 1805 lades beslag på släggorna, men bergskollegiet gav den 22 april 1806 Lindberg tillåtelse att bruka dem, tills undersökning skett. Denna företogs först hösten 1814 och den 26 april 1816 erhöll Lindberg sitt privilegium, dock inte för släggor på mer än 4 lispund.

På sockenstämman den 8 november 1829 antogs 23-årige Per Norin i Kungsgården som sockensmed. Han hade blivit handledd i yrket av sockensmeden Lindberg.

SPIKHAMMARE

Hammarverket, som drivs av ett vattenhjul, består av ett par långa armar (hammarskaft) i vars ändar själva hammarhuvudena sitter. När vattenhjulet snor och driver axeln, en stock på fem meters längd och en diameter på 60 cm, påverkas armarna i sin bakre del av i axeln ingjutna dubbar, som lyfter hamrarna. Stocken, som utgör axeln, flottades i Norralaån från Västansjö i Trönö 1878, och ersatte således en tidigare axel.

Per Norin II framför Kungsgårdens smedja

Per Norin II framför smedjan. Kortet taget av kapten Svante Söderblom, troligen någon gång på 20-talet.

Per Norin III och Yngve Forslin vid Kungsgårdens smedja

Per Norin III med systersonen Yngve Forslin utanför smedjan en sommardag någon gång på 40-talet.

Att hammarverket har sitt kulturhistoriska värde bevisas bl a av att då den kände arkitekten Ferdinand Boberg fick kännedom om smedjan och hammarverket i början av 1900-talet, reste han från Stockholm upp till Norrala och ritade av verket. En kopia av tavlan finns i Söderhamns Museum och en, enligt uppgifter, på Skansen.

Den stora hammaren slår tunga slag och används för sträckning och utarbetande av större järnstycken, medan den lilla hammaren (spikhammaren), slår snabba och lättare slag.

Smideshärden består av obearbetade stenar och är bevarad i sitt ursprungsskick. I början användes handbälg men sedermera monterades in en fläkt som drevs med ”hemmagjord” vattenturbin. Denna var, liksom vattenhjulet, beroende av vattentillgången, som under sommartorkan kunde vara minimal. Under de senare åren då smedjan var i drift monterades in en elektrisk motor som drev fläkten.

När Per Norin III i den intilliggande byggnaden (det s k härbret) inrättade cykelverkstad, i vilken fanns både svarv, borrmaskin och slipmaskin, förmedlades driften från smedjans vattenhjul via en lintransmission. Men även i cykelverkstaden gick man på senare år över till elektrisk drift.

I släkten Norins ägo kom alltså smedjan i slutet av 1820-talet, då Per Norin I (1806-1873) ropade in den vid exekutiv auktion som förrättades i Mo, där det var tingsställe.

KYRKBYGGARE

Som ett kuriosum i sammanhanget kan nämnas att Per Norin I hade en äldre bror Jakob (1795-1864), vilken var kyrkobyggare. Traditionen säger, att Per på spikhammaren smidde den spik, som Jakob använde vid kyrkbyggena.

Kungsgårdens smedja våren 1985

Så här fallfärdig var smedjan när upprustningen började i april 1985.

Eftersom Jakob byggt kyrkorna i bl a Rogsta, Forsa, Bergsjö, Ilsbo, Sveg, Haverö, Skön, Enånger, Styrnäs, Ytterlännäs, Hille och Multrå, är det sannolikt att det är ”Norrala-spik”, som fogar ihop trävirket i de flesta av dessa kyrkor. (Så sent som fram emot 1930-talet lär spikhammaren ha använts för tillverkning av spik till husbehov).

Jakob Norin har dessutom restaurerat en lång rad kyrkor, och för övrigt var han en mångsidig och kunnig byggmästare. Bl a berättas att han byggde ett tröskverk vid Brynäs herrgård i Gävle.

Såväl Jakob som Per Norin har gått till historien som två av förgrundsfigurerna i den väckelserörelse som drog fram över deras hemtrakt på 1800-talet.

Per var en framstående söndagsskolman och den söndagsskola han startade och bedrev hemma i ”barstuga” i smedsgården torde ha varit den första i Hälsingland, rentav en av de första i landet.

KUNGLIG MEDALJ

Jakob var en mera offentlig person och höll ofta samlingar på de platser, där han verkade som kyrkobyggare. Nämnas kan att då han var i Östervåla och restaurerade kyrkan på 1840-talet höll han samlingar i prästgårdsparken, där han bl a domderade mot det våldsamma superiet och han fick då bli ett redskap för väckelse till andligt liv i bygden.

Som ett bevis på Jakob Norins kunnighet i byggenskap, kunde man i Nya Norrlands-Posten den 8 januari 1841 läsa att: ”Byggmästare Jakob Norin i Norrala socken har under loppet av förlidet år erhållit Kongliga Patriotiska sällskapets Heders­Medallie för erkänd skicklighet som Byggmästare”.

Per Norin I drev smedjan under lång tid och överlät den sedan till sin son Per Norin II (1844-1930). När denne dog, 86 år gammal, hade han ända tills åtta dagar innan han avled fortfarande stått troget vid smidesstädet.

Från 1930 var det Per Norin III (1871-1958) som förde arvet vidare och även han var verksam vid städet till kort tid före sin död.

Hammarverket i Kungsgårdens smedja (foto: Bertil Widmark)

Det gamla hammarverket som med vattenkraft driver de båda hamrarna. Den högra hammaren är spikhammaren, på vilken Per Norin smidde spiken som hans broder, kyrkobyggaren Jakob Norin. använde vid kyrkbyggen.

Smedjan har mest fått fylla sin funktion som "bondsmedja", dvs man tillverkade och reparerade de i jordbruket mest förekommande redskapen. Arbetet följde då så att säga årsrytmen.

Men även hovslageri förekom på sin tid i mindre skala och bl a berättas, att kyrkoherde Jonas Söderblom skodde hästarna där. Den blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom var under skolåren ofta på besök i smedjan, där arbetet tydligen intresserade honom.

FICK FORFALLA

I och med att Per Norin III slutade sin verksamhet stod smedjan obrukad. Den övergick sedan till Sigfrid Norin, brorson till Per Norin III, när han inköpte den norinska gården. Efter hans död övergick äganderätten till hans hustru Ingegerd Norin.

Eftersom smedjan stod oanvänd fick den mer och mer förfalla. Försök gjordes att intressera vissa myndigheter för en upprustning av den kulturhistoriskt värdefulla smedj an, dock utan att det ledde till något resultat.

Kungsgårdens smedja kommunbesök 1985

Kommunens representanter med kommunalrådet Henny Fager i spetsen gjorde ett besök vid smedjan när det blev aktuellt att den skulle rustas.

Kungsgårdens smedja byggsammanträde

Smedjan börjar ta form och här är det byggsammanträde. I förgrunden fastighetskontorets Rolf Wingårdh (t.v) och Peder Melander från länsmuseet.

Bl a tillskrevs dåvarande landshövding Jarl Hjalmarsson 1964 i egenskap av ordförande i länets hembygdsförbund och en utförlig tidningsartikel bifogades. Detta intresserade landshövdingen såtillvida, att han i ett vänligt svarsbrev lovade kontakta landsantikvarie Ingemar Tunander, vilken också sedermera kom på besök. Han fann saken mycket intressant, men att åstadkomma något i dåläget var inte lätt på grund av ekonomiska svårigheter.

Följaktligen fortsatte raserandet. Väggar och tak började falla samman, fönstren föll ut, arbetsbänken föll ihop, murstocken rasade in, smideshärden begravdes, en del verktyg försvann och av vattenhjulet återstod bara rester.

I brev till kulturnämnden aktualiserades på nytt saken 1978, då ännu ingenting hade hänt.

”ANDARNA” VAKNAR

Men ”andarna” på olika instanser började vakna mer och mer, aktiviteterna satte igång, men papperskvarnar mal ju långsamt. I augusti 1984 ansåg dåvarande ägaren, Ingegerd Norin, änka efter Sigfrid Norin, läget så prekärt, att hon tillskrev kulturnämnden i Söderhamn, Norrala hembygdsförening samt landsantikvarie Ingemar Svensson i Gävle och förklarade att smedjan var i så dåligt skick att den knappast kunde motstå en snörik vinter till, varför det var aktuellt att sätta in grävskopan och riva ner byggnaden. Detta vore bättre, än att se smedjan rasa samman.

Hembygdsföreningen gick då in med en skrivelse i slutet av samma år till kommunstyrelsen och bad kommunen göra en förnyad framställning till länsstyrelsen med begäran om 70 procent i statsbidrag på de kostnadsberäknade 700 000 kronorna och att kommunen skulle skjuta till resterande medel.

Förhandlingarna gick vidare. Ingegerd Norin överlät i gåvobrev den 20 januari 1985 smedjan till hembygdsföreningen och kvarnarna började ”mala” snabbare.

Kungsgårdens smedja, det nya vattenhjulet

Det gamla vattenhjulet som drev axeln till hammarverket hade ruttnat sönder och på plats finns nu ett nytt vattenhjul.

Som entreprenör antogs BPA och den 24 april 1985 började byggfirman med förberedande arbeten. Den 29 april kom de två hantverkarna John Hansson, Trönö, och Hugo Eriksson, Söderhamn, och satte igång att på ett beundransvärt sätt återuppbygga ”ruinerna”.

Kommunens fastighetskontor har stått som projektansvarig och antikvarisk kontrollant för restaureringen har varit antikvarie Peder Melander på länsmuseet.

Inför slutbesiktningen i maj 1986 konstaterades att det gått åt 405 dagsverken och sluträkningen stannade vid 495 900 kronor, en summa som fördelas på 70 procent AMS-bidrag och resterande på kommunen.

Hembygdsföreningens förhoppning är nu att smedjan skall bli ett ”levande” museum, där elden skall flamma på härden och där hammarslagen skall ljuda och städets musik tona ut.

”Flamma forneld! Lys vår gärning! Varsamt vi taga det kära i vår vård!”

Kungsgårdens smedja Yngve Forslin vid härden före upprustningen

Så här raserad var smideshärden och murstocken när återuppbyggnadsarbetet påbörjades av den gamla smedjan. Taket höll på att rasa in och måste stöttas upp med timmerstockar. Historikens författare, vilken själv arbetat i smedjan i yngre dagar, står vid den nerrasade muren.

Se bilder från smedjan idag >>>

Till toppen

Yngve Forslin vid sin skrivmaskin

Till startsidanVill du kontakta mig, skriv en rad och skicka till:
Anlitar du hellre Postverket: Kungsgården 967, 826 94 Norrala
Jag träffas även på telefon: 0270-350 31

Webmaster