Fyng funderar - Yngve Forslins plats på internet

Införd i boken "Polisen griper in" utgiven på Lindfors förlag 1973.

De flesta bilderna tagna av Bertil Widmark.

Se även Marie Näslunds artikel (PDF, nytt fönster)

Tingshusmorden

Av redaktör Yngve Forslin

En äldre man anser sig ha lidit oförrätter: en kvinna som han anser sig bedragen och hånad av, ett samhälle som inte gett honom den upprättelse han ansåg sig böra ha.

Hämnden blev fruktansvärd. Fyra människoliv spillda, sprängladdningar hotade andras säkerhet.  

Måndagen den 1 mars 1971 rådde yrväder i Söderhamn. Folk arbetade sig fram i snömodden. Dagen tycktes bli lika grå, trist och händelselös som andra marsdagar. Klockan 9.48 gick larm hos brandkåren: Ambulans till tingshuset!

Sirenernas tjutande och ambulansens pådrag genom stan lockade folk till den officiella platsen.

Polismän var utposterade på vakt. Entrén var spärrad. Därinne hade utspelats ett drama som skulle göra dagen ännu gråare och tristare, men som samtidigt skulle innebära en dag att minnas för Söderhamn. Den lugna, händelsefattiga idyllen hade bytts i kuslig dramatik.

Tillkallad läkare lämnade snart tingshuset. Han hade ingenting där att göra. En kriminalare kom ut, blek i ansiktet, ruskade på huvudet. Han var skakad.

– Det är fruktansvärt, sa han.

På olika platser i tingshuset låg fyra människor nerskjutna. Offer för en bestialisk handling av en människa vilken sett sig orättvist behandlad av olika rättsvårdande instanser.

Tingshuset i Söderhamn. De inrutade fönstren tillhör det rum där mordet ägde rum.

 

Rättvisa skipad med egna händer

En mångårig civilprocess hade pågått mellan 62-årige hemmansägaren Gunnar Bengtsson, Bergvik, känd för att ha levat ett lugnt och tillbakadraget liv vid sitt torp, och 67-åriga stockholmsfrun Cecilia Ekestang, med vilken han varit förlovad. Nu hade de mötts på nytt till en förberedande förhandling. Gunnar kände sig spänd och pressad. Och när det hela kulminerade i en grimas och ett hånfullt uttalande från Cecilia, blev påfrestningen för stor och därmed utlöstes det blodigaste våldsdramat i svensk rättsinstans.

Gunnar Bengtsson hade tagit saken i egna händer för att "skipa rättvisa".

Det skedde genom att tömma två pistolmagasin, vars innehåll borrade igenom fyra människokroppar.

När det var gjort lade han pistolen i portföljen, satte på sig krimmermössan, tog ytterrocken under armen och lämnade tingshuset.

 En läkare kommer skyndsamt till tingshuset, som bevakas av polismän. Läkaren kunde snart vända om, han hade ingenting där att göra.

 

Det ruskiga dramat utlöste ett enormt polispådrag. Förutom den i tjänst varande polisstyrkan vid söderhamnspolisen blixtinkallades all tillgänglig personal och därtill larmades angränsande polisdistrikt. Flera polisbilar från länstrafikgrupperna i Gävle och Hudiksvall anlände och deltog i spaningarna.

Vem mördaren var visste man. Nu hopade sig frågorna: Var finns han? Är han desperat? Är han fortfarande beväpnad? Är han ute och söker flera offer, med vilka han har någonting ouppgjort? Har han förskansat sig någonstans, beredd att skjuta om han ser sig jagad?

Söderhamn i skräck

Man varnade alla som man visste brukade ha kontakt med gärningsmannen. Bl.a. utposterades polis med skottsäkra västar utanför polisstationen i rådhuset. Man underrättade taxi och busstation.

I en skola i staden fick barnen utegångsförbud så länge spaningarna pågick. Under frukostrasten och fram till dess mördaren gripits fick ingen lämna skolan. Nyheten gick snart ut genom riksradion. Lite varstans såväl i staden som i omgivningen låste man dörrarna om sej.

En pistolman som dödat fyra personer i tingshuset kom att under tre timmar hålla Söderhamn i skräck. Klockan 12.43 greps han utanför polisens utredningsavdelning i stadens centrum, där en stor folksamling bevittnade en ganska odramatisk epilog.

Lugnt och sansat åkte Bengtsson med i polisbilen till polisstationen. Under färden förklarade han att han "varit tvungen att göra så här, för dom hade behandlat honom orättvist".

Gunnar Bengtsson, vars hemska gärning nu kablades ut över landet som ett av de blodigaste brotten i svensk kriminalhistoria, var ditintills en tämligen okänd person utanför hembygden. Bland dem som kände honom var han närmast betraktad som en enstöring som i största utsträckning levt ett lugnt och tillbakadraget liv. Bilden av honom föreställde en ärlig, nästan överdrivet hederlig människa.

Han var enda barnet. Hade växt upp med far och mor i det lilla torpet vid Villsjön, en idyll vid sidan om allfarvägen. Efter slutad skolgång fick han hjälpa till vid torpet, där arbetsdagen blev både lång och slitsam.

Skjutvapen fritidsintresse

Jakten kom att bli hans stora fritidsintresse. Redan som liten pojke lärde han sig hantera skjutvapen. Han var bara i 13-årsåldern då han köpte sin första pistol. Med tiden blev det flera skjutvapen, både pistoler och salongsgevär. Han hade rykte om sig att vara en mycket skicklig skytt. På 65 meters håll kunde han med pistol pricka en konservburk och det var känt att han med kula kunde skjuta springande räv. I det militära gjorde han sig uppmärksammad på skjutbanan. När han sköt, samlade sig officerarna kring honom. Det var inga bommar där inte.

Under uppväxtåren var han tyst och fåordig. Hade litet svårt att få kontakt med jämnåriga och i synnerhet flickor.

När han gjorde värnplikten upplevde han sin första förälskelse. Han hoppades och väntade mycket. Flickan, som var två år äldre, visste nog inte vilken betydelse denna förbindelse hade för Gunnar. Han hade funnit lyckan. Men så hittade hon en annan. Gunnar fick gå. Det blev en katastrof i hans liv. Han vågade inte mera hoppas på en kvinna.

När värnplikten var slut återvände Gunnar till Villsjön och arbetet på torpet. Allt gick i samma gamla banor. När kriget kom blev han inkallad i beredskapstjänst. Nu kom på nytt kärleken in i hans liv. En flicka som ganska mycket påminde om den första. Vis av skadan gick han varsamt fram, men till sist öppnade han sig. Men även denna gång skulle det visa sig att Gunnar inte kunde tro på en kvinna. Även hon bedrog honom. Kärlekssorgerna som Gunnar fått uppleva gjorde honom ingalunda mera öppen och lättsam.

 

En stor del av polisuppbådet var utrustade med skjutvapen och skottsäkra västar. Mats Ek står med dragen pistol vid tingshuset och Karl Östen Mörtsell står vakt med kpist och skottsäker väst utanför polisstationen.

"Den stora kärleken"

När han var något över fyrtio år dog modern och han blev ensam med sin far, vilken dog tolv år senare. 1963 lämnade han sin isolerade boplats vid Villsjön och köpte en gård i Ängarna, Bergvik. Men sin isolering bland människor kunde han inte bryta.

Ändå var han känd som både isolerad och utåtriktad samtidigt. Han var snäll, hjälpsam och tacksam. Skötsam och sparsam, var andra omdömen om honom. Han betecknades som en god jordbrukare med stor uppfinningsrikedom och hade en mängd idéer och knep för att underlätta arbetet. Han drog sig heller inte för att diskutera med jordbruksexperter, ofta med framgång.

Lördagen den 10 juli 1965 inträffade det som skulle komma att få livet att ljusna för Gunnar Bengtsson igen. Den tredje kvinnan och den verkligt stora kärleken kom in i hans liv. Men det blev en ljusning, som efter sex pressande år i olika rättsinstanser skulle ändas i det mest förtvivlade mörker.

Den här dagen höll Gunnar Bengtsson på med höskörden ett stycke från hemmet. Sommaren stod i sin fägring, allt andades frid.

Då kom hon över ängarna! Det klack till inom Gunnar. – Dej har jag sett en gång tidigare, för tretton år sedan i en affär i Bollnäs.

Cecilia Ekestang, 67-årig fru från Stockholm, där hon drev blomsteraffärer, var ute för att försöka komma över en jordbruksfastighet i Hälsingland. En gång tidigare hade hon bott där under tio år. Hon ville ägna sig åt jordgubbsodling och kanske även fårskötsel. Nu hade hon fått tips på en granngård till Gunnar. Den tänkte hon köpa. Gunnar och hon skulle bli grannar. Då kunde hon väl komma över och hälsa på ibland och hjälpa honom litet, för han var så ensam, menade han.

Gunnar får en granne

– Det är väl dej jag ska ha, sa Gunnar innan de skildes åt.

Senare träffade Cecilia ägaren till den gård som stod tom. Affären gjordes upp och Cecilia hämtade upp en del bohag från Stockholm. Mellan Gunnars och Cecilias gårdar var det ungefär en halv kilometer. Det var fri sikt. Hon gick över till Gunnar allt oftare och började hjälpa honom, bl.a. med att "röja upp" i den "igengrodda" ungkarlslyan.

En vecka efter första sammanträffandet ville Cecilia låna 5.000 kronor av Gunnar för att göra en första avbetalning på gården. Hon hade kommit överens med ägaren om en köpesumma på 20.000 kronor. I Stockholm hade hon sålt en blomsteraffär, och på den hade hon 12.000 kr att fordra. Han lånade ut pengarna men tog inget kvitto. Han begärde inget heller, för en stund tidigare på dagen hade de kommit överens om att "slå sina påsar ihop".

Cecilia hade varit gift två gånger tidigare. Båda äktenskapen hade slutat i skilsmässa.

Den 27 augusti åkte de in till Söderhamn och förlovade sig. Nog väckte det väl en smula förvåning bland bekanta då annonsen lästes i Söderhamns-Kuriren. Men Gunnar var lycklig. Han hade äntligen funnit en kvinna som han trodde sig kunna lita på.

En tid senare flyttade de ihop och i oktober tog de ut lysning.

När en granne gratulerade honom svarade han:

– Det går väl lika nu som det har gått ett par gånger tidigare.

Gården Vansäter 7:46 som Cecilia köpte f ör att ägna sig åt jordgubbsodling. Ett stycke till vänster utanför bilden ligger Gunnar Bengtssons gård Ängarna.

Gunnar vill gifta sig

I november ville Gunnar att de skulle gifta sig, men Cecilia ville skjuta på giftermålet under motivering att hon kommit in i en s k "krångelaffär".

Cecilia ville fortfarande köpa granngården, men i början av juni 1966 fördes fastigheten över på Gunnar, då hon inte fick förvärvstillstånd på den.

Den kärleksvärme som en gång blossat upp mellan de båda skulle så småningom svalna för att till sist övergå till hat. Men innan den slutliga upplösningen kom skulle det bli fem års mycket invecklade processer kring fastighet, bohagsdel och smycken.

Det verkar som om misshälligheterna började vid midsommartiden 1966. Bland annat hade de varit ute i ladugården, och enligt Cecilias uppgifter hade där en kontrovers slutat med att Gunnar slagit efter henne med en hacka. Hon menade att detta var i avsikt att döda henne. Gunnar nekade till detta. Den tändande gnistan här kan ha varit ett till synes oskyldigt upptåg av Cecilias barnbarn.

Vid ungefär samma tidpunkt hade de varit uppe vid Villsjön där de hittat en bunt brev. Sedermera gjorde Bengtsson gällande att det fattades brev med dyrbara frimärken, svenska skilling banko från 1860-talet. Dessa frimärken kom att spöka under alla åren, de flöt upp vid de allra flesta rättegångar som sedan följde. Speciellt intresse för dem tycks Gunnar Bengtsson ha fått sedan han i ett radioprogram hörde att ett sådant frimärke skulle vara värt omkring en halv miljon kronor. Polisutredningar gjordes angående de försvunna frimärkena, men ingenting kunde styrkas och ärendet avskrevs.

Trasslet har börjat

Misshälligheter och motsättningar ledde till att Cecilia lämnade Gunnar och for därifrån, men hon fick inga möbler eller andra tillhörigheter med sig. När hon senare skulle hämta dem vägrade han att lämna ut sakerna. Han å sin sida hade krav gentemot henne, då han lånat ut pengar för köpet av gården. Han kanske behöll lösöret som säkerhet? Hon tog advokat för att få ut bohaget och den första stämningen lämnade hon in den 30 juni 1966.

Därmed var lavinen i rullning och härvan av trassligheter började. Hon anmälde honom, han henne. Båda beskyllde varandra för brottsliga handlingar. Hon menade sig ha smycken för 4.000 kronor kvar hos honom. Dom ville hon ha tillbaka. Hon hade betalt 17.300 kronor för granngården och lagt ut 4.000 kronor för vissa andra saker. Hon krävde tillbaka allt, sammanlagt 25.300 kronor.

Polisutredningar företogs, men ingenting framkom som styrkte brott. Ärendet avskrevs.

I juli anmälde Gunnar att det stulits en massa värdeföremål i hans bostad, underförstått att Cecilia skulle kunna lämna upplysningar i saken.

En dag i mitten av september blev Cecilia delgiven vräkning från grannfastigheten till Bengtssons. Hon rådgjorde med en notarie, som rådde henne att flytta, då det inte var något tvivel om att Gunnar var ägare till fastigheten ifråga. Den hade överförts på honom eftersom Cecilia inte kunde få något småbrukarlån.

I december anmälde Cecilia Gunnar Bengtsson för att han genom brott tillägnat sig den gård som hon delvis betalat, samt smycken och möbler. Även mordförsöket med hackan var med.

Förundersökningen ledde till att det inte fanns skäl till åtal.

Häradsrätt, hovrätt, HD

Cecilia Ekestang är inte nöjd med att ärendet avskrivs. Hon anmäler till JO och klagar över att inte allmänne åklagaren har åtalat Gunnar för brott som hon vill göra gällande att han begått.

Det blir en lång fläta av anmälningar och polisutredningar. Olika rättsvårdande instanser är inblandade och det följer förberedelser till kommande huvudförhandlingar. Hela tiden står uppgift mot uppgift och båda beskyller varandra för lögner. Ärendena är komplicerade och man måste försöka bena upp och ta en sak i taget.

När det i oktober 1967 var klart för huvudförhandling tog man upp frågan om fastighetsköpet, medan det som gällde ersättning för möbler fick vänta. Rättegången pågick i fem dagar.

Domslutet blev ett svidande bakslag för Gunnar. Han dömdes betala 11.600 kronor gällande affärstransaktioner som bl.a. innebar pengar som motparten skulle ha lagt i fastigheten. Dessutom skulle han lämna ut hennes smycken eller betala 4.000 kronor. Enligt uppgift hade han också betalat sin advokat 15.000 kronor.

Båda överklagade domen till hovrätten. Han begärde att bli helt friad och att häradsrättens dom skulle upphävas. Hon yrkade på att hovrätten skulle tillerkänna henne ännu mera i ersättning.

Medan målet om fastigheten förbereddes i hovrätten pågick förhandlingar i häradsrätten om bohagsdelen. Häradsrätten beslöt hålla syn hemma hos Gunnar, som överklagade hos hovrätten. Häradsrättens beslut undanröjdes. Cecilia klagade hos Högsta domstolen, men där fann man ingen anledning att ändra på hovrättens beslut.

Gunnar Bengtsson förs in till häktningsförhandlingen av polisman Stig Johansson.

Flera rättegångar

I augusti 1969 var det huvudförhandling och hovrättens dom blev en kraftig sänkning för Gunnar Bengtsson. Han dömdes att utbetala 3.950 kronor. I stort sett var han nöjd, men då Cecilia gick vidare och överklagade till Högsta domstolen gick också Gunnar dit.

Ärendets avgörande inför HD föregicks av en mängd förberedande förhandlingar. Gunnar Bengtssons agerande hade hela tiden varit ganska påfrestande för advokaten, eftersom han ofta själv agerat och bl.a. skrivit flera inlagor till domstolen utan att rådfråga sin försvarare.

Innan ärendet kom till HD hade han därför bytt advokat flera gånger. Den ene efter den andre hade tröttnat. Han var också själv ner till Stockholm för att engagera en känd advokat, men det lyckades inte.

På hösten 1970 utsågs Olof Fagerström, Hudiksvall, 47 år, gift och fyrabarnspappa, till Gunnars advokat. Det var en person som klienten fick mycket stort förtroende för.

Inte mindre än sex stämningar inlämnade Gunnar mot sin motpart under åren 1969 och 1970. Även Cecilia Ekestangs advokat, Ingemar Wåhlstedt, Stockholm, 57 år, vilken Gunnar Bengtsson avskydde, samt hennes släktingar anmäldes. De senare hade vittnat vid rättegångarna. Bl.a. kom frimärkena, vilka han menade stulits ifrån honom, med i bilden. Han tillskrev också länsåklagaren flera gånger och begärde att hans f.d. fästmö skulle åtalas för bedrägeri, stöld, anstiftan till mened mm. Likaså hade såväl hennes anhöriga som advokat begått brott, ansåg han. Inget åtal väcktes, och inte heller hade han någon framgång hos riksåklagaren.

Skarpladdad pistol

Den press som Gunnar utsattes för genom sitt förhållande till och syn på såväl motpart som advokater och rättsinstanser i allmänhet blev allt hårdare. Ensam gick han på gården och arbetade och grubblade. Han tycktes ha alla emot sig. Någon rättvisa fanns inte. Han fick lida oförrätter, han skulle barskrapas, han kände sig torterad, tyckte han.

Till domaren Yngve Carlson, 66 år, vilken hela tiden handlagt målet i häradsrätten, hade han heller inget gott öga. Till JO klagade han att domaren var partisk, han kände sig motarbetad och begärde att en ny domare skulle tillsättas. Han saknade kompetens som domare över huvud taget, framhöll Bengtsson, som också yttrade att "målet är ett sol- och vår-angrepp av samarbetsgänget".

"Allt går ut på att pådyvla mig rättsvidriga och orättfärdiga domar, vilka jag sedan måste överklaga vid samtliga rättsinstanser för att få tillrättalagda", skrev han. Så var man då framme vid Högsta domstolen där förhandlingarna pågick 13, 14 och 15 januari 1971. Uppgifter mot uppgifter och beskyllningar om lögner förekom här liksom i tidigare rättegångar.

Under tiden förhandlingarna pågick låg en skarpladdad pistol i Gunnar Bengtssons högra byxficka. Varför den fått följa med till Stockholm? Det var inget märkvärdigare att ha en pistol än en snusdosa i byxfickan, framhöll han vid ett senare förhör. Det är så mycket ruttet i Stockholm. Han tyckte att han hade rätt att "blecka på haserne" (skjuta på benen) om det behövdes i självförsvar.

I slutet av februari kom Högsta domstolens utlåtande. Han dömdes att utbetala 8.250 kronor till Cecilia plus 3.000 kronor för smyckena. Därtill dömdes han att betala 20.550 kronor i rättegångskostnader. Sammanlagt skulle han alltså ut med över 30.000 kronor. Hela processandet hade då kostat honom 50.000 kronor.

Gunnar förlorar i HD

Domen blev något av en chock för Gunnar. Han skrev ett genmäle till HD och det postade han i Söderhamn samma dag som han åkte in till stan för en förberedande förhandling i tingshuset om bohagsdelen. Det var den ödesdigra dagen 1 mars.

Skrivelsen andas både förtvivlan och resignation. Bl.a. skrev han:

"När sedan Sveriges samtliga Åklagare och rättsinstanser Håller samarbetsgänget under armarna, och jälper dom att tortera, ruinera och hälst avliva, deras uppskjörtade Offer. Får man en ruggig känsla av Svenskt rättsväsende. Avhänder deras Offer fullvärdiga kvitton, pådyvlar mig betala smycken som jag inte sett skymten av. Söker jälpa dem och pådyvla mig brottsliga järningar som jag als icke är skyldig till. Bortförklarar deras uppenbara meneder, Osanna partutsagor, brottsliga gärningar, Söker avhända mig rätt att inlämna Genstämningar. . ."

Det var en pressad och förtvivlad människa som postade brevet och en stund senare anlände till tingshuset.

På morgonen den 1 mars steg Gunnar Bengtsson upp tidigt. Klädde på sig samma kostym som han haft till Stockholm. I portföljen lade han ner det brev som skulle postas och sen hade han en del andra saker med sig. I byxfickan låg den laddade pistolen, som han köpt av en sjöman i Stugsund för ett tjugotal år sedan, och ett extra magasin.

En ledsen och deprimerad man

Det hade snöat under natten. Han "pulsade" ner till en granne med vilken han skulle få lifta till Söderhamn. Grannen visste att han skulle in på någon förhandling vid rätten. Han hade liftat många gånger förr i samma ärende under de fem åren. Till att börja med var han gladlynt när han åkte in, men med åren hade han blivit alltmer ledsen och deprimerad när han for till förhandlingarna.

Gunnar steg ur bilen vid grannens arbetsplats, och där träffade han en släkting, tvättmästare Erik Berg, gift med hans kusindotter. Klockan var då 06.45. Till Berg lämnade han några nycklar, en del kvitton i en påse, en penningsumma samt en ficklampa som han skulle använda då han kom på kvällen. Han skulle hämta alltsammans då han kom från rätten.

När han lämnade nycklarna yttrade han något om att "det brukar vara inbrott och försök varje gång utpressargänget varit i rätten. Det är inte bara dom som är i rätten som är med, utan det är ett par tre stycken till, men dom är hemma hos mej dom".

Han nämnde också Högsta domstolen och tyckte det var underligt hur folk fick stå och ljuga och kalla in vittnen utan att han fick göra det. Av handlingar han blivit delgiven i HD fick han även se ett testamente av vilket framgick att Bengtsson testamenterade sin kvarlåtenskap till fru Cecilia Ekestangs dotter. Testamentet var utskrivet och bevittnat, men Bengtssons namnteckning fanns inte där. Vid HD hade han sagt att han aldrig haft en tanke på att testamentera något till en utomstående.

Gunnar anklagar "samarbetsgänget"

Klockan 08.40 vandrade Bengtsson vidare ner på stan och efter att ha postat brevet till HD tittade han sig omkring på byggnationer som pågick. Strax före klockan 09.00 kom han till tingshuset.

Där skulle han klockan 09.30 i ett överläggningsrum intill stora tingssalen sammanträffa med sin försvarare, advokat Fagerström, motparten Cecilia Ekestang och hennes försvarare, advokat Wåhlstedt, samt domaren Carlson.

Eftersom han var ute i god tid klädde han av sig och gick en trappa upp till kronofogde Erik Forsberg. Det tycktes som om han hade behov av att få tala ut med någon som ville ge sig tid att lyssna. Han verkade inte på något sätt upphetsad eller arg utan pratade hela tiden i lugn samtalston, har kronofogden berättat.

Bengtsson talade om att han fått ett krav på rättegångskostnader. Han skulle ut med 20 550 kronor.

– Det är inte jag som ska betala det här, sa Bengtsson. Kronofogden förklarade att Bengtsson genom domstol blivit dömd att betala detta belopp.

– Det var inte jag som bestämde att jag skulle ha advokat, det var Carlson (domaren).

Bengtsson hade tänkt klara sig själv, men Carlson hade förordnat att han skulle ha försvarare men inte sagt något om att det skulle kosta Bengtsson pengar.

"Gunnar betalar"

Något hätskare i tonen blev Bengtsson då han började tala om advokater och rättegångar. Han nämnde därvid också en advokat som han betalat med 15.000 kronor. Men honom hade han "avskedat". Han yttrade att advokater bara i allmänhet "klår" folk på pengar och att han ideligen fått betala motpartens räkningar. Det hade bara hörts "Gunnar betalar, Gunnar betalar" så snart det gällde någon utgift.

Han tillade:

– Nu ska de börja på nytt och då ska det väl hålla på två, tre år och kosta mycket pengar. Dom driver sakerna bara för att advokater ska tjäna pengar.

Han lämnade kronofogden strax efter klockan 09.30. Gick trappan ner till överläggningsrummet.

Vid den här tidpunkten pågick SACO-konflikten, och i tingshuset var det bara sex kvinnliga kontorister samt lagman Carlson i tjänst, den senare på dispens. De sex damerna drack sitt förmiddagskaffe vid 09.30-tiden i ett rum intill expeditionslokalen. En av dem hade tidigare varit ute i galleriet och samtalat med en pälsklädd dam som satt där och väntade. Det var Cecilia Ekestang. De hade bl.a. pratat blommor. När kontoristerna skulle dricka kaffe tänkte de stänga dörren för att få sitta mera avskilda, men då vädjade fru Ekestang:

– Var snäll och låt dörren stå öppen. Jag känner mej så rädd.

Förhandlingarna kom inte igång på utsatt tid. Man väntade på Bengtsson, som var kvar hos kronofogden. Så kom han då. I korridoren utanför överläggningsrummet hälsade Bengtsson på advokat Fagerström och lagman Carlson. De övriga "kände han sig inre alls i behov att hälsa på".

En kontorists räddning

– Nu är jag här för att få en rättsvidrig och orättfärdig dom igen, där jag blir fråndömd fullvärdiga kvitton, och dom dömer mej att betala smycken som jag aldrig sett skymten av, sa Bengtsson.

De gick korridoren fram mot överläggningsrummet, alla fem. Först gick lagman Carlson, sen advokaterna Fagerström och Wåhlstedt, fru Ekestang och sist kom Bengtsson.

Lagman Carlson hade tidigare tänkt att också en av de kvinnliga kontoristerna skulle sitta med vid förhandlingarna och föra protokoll. Men det blev inte så. Anledningen var, dels att Bengtsson kanske skulle kalla henne som vittne, dels den pågående strejken. Det blev hennes räddning!

Utanför dörren tittade Cecilia tillbaka på Gunnar, gjorde en "sur grimas" och sa:

– Nu ska du få en omgång till, Gunnar!

Det var den gnista som behövdes för att tända Gunnar. Det var som en blodsusning i huvudet och han tänkte: "Har jag gjort rätt för det här? Jag har älskat henne, jag har gjort allt för henne, jag har varit så kär i henne så jag höll på att dö när hon sa att hon skulle gå ifrån mej. Jag har varit i Stockholm och fått en orättfärdig dom. Sitta där totalt oskyldig och bli torterad under flera års tid och utsatt för ruineringsförsök fast man velat alla människor väl och gjort sitt bästa för alla. Och sen ska man råka ut för att dom ska tjäna hutlösa pengar på en. Vad har jag gjort eftersom hon stal frimärkena av mej? Och det var grundorsaken till att hon gick ifrån mej. Sen har hon kommit med alla möjliga lögner..."

"Allting skedde så snabbt"

De övriga stod vid sina stolar som de dragit fram, men ingen hade hunnit sätta sig. Portföljerna stod på plats. Gunnar hade stannat någonstans mellan dörren och bordet. Det kokade inom honom, det susade i huvudet, det ven och visslade i öronen, det sved i bröstet. Han tappade fattningen, blev fullständigt besinningslös.

Han stack högra handen i byxfickan. Grep tag i pistolen, vilken var laddad med ett skott i loppet och sex i magasinet. Han slet upp vapnet, lade tummen på säkringen och i raseri skrek han ut:

– Plocka fram frimärkena nu! Det här ska bli den sista processen i Sverige i den genren (genren uttalade han som det stavas) !

Fyra skräckslagna personer såg vapnet, hörde en närmast till vansinne pressad persons utbrott men hann knappast tänka någonting. Allting skedde så snabbt. Utan besinning satte han fingret på avtryckaren.

Först riktade han pistolen mot Cecilia, som stod närmast, och avlossade tre skott. Ett träffade henne i handflatan och två i bröstet. Därefter sköt han två skott mot advokat Wåhlstedt, som stod intill Cecilia. "Det var nog han som den verkliga ilskan uppenbarade sig på." Det ena skottet gick in i armen och det andra i bröstet.

Båda blev liggande på golvet innanför dörren. I det skedet levde fortfarande Wåhlstedt.

När domaren Carlson lämnade sin plats vid bordets kortända och försökte ta sig ut, svängde Gunnar pistolen mot honom och sköt två skott i snabb följd. Den ena kulan träffade höger överarm, den andra övre delen av bröstet.

Nu hade sju skott avlossats. Magasinet var tomt. Snabbt fick han upp reservmagasinet ur vänstra byxfickan och laddade om. Då kom advokat Fagerström, vilken befunnit sig på andra sidan bordet, emot honom.

"Han skulle hjälpa mej, han"

– Han tänkte avvärja, han ville hindra mej från att begå en brottslig handling, han skulle hjälpa mej, han, har Gunnar berättat vid förhören.

Skoningslöst höjde han vapnet också mot sin vän och försvarare. Första skottet gick av våda och blev bom. Fagerström duckade ner bakom bordet. Det andra skottet rispade honom i ryggen och det tredje träffade i halsen snett uppifrån och trängde ner i bröstet.

– Jag hade kornet mellan örat och halsen på honom, men vid avtrycket blir det vänsterrubbning, har Gunnar Bengtsson förklarat.

Blodet sprutade, och troligen har den beskjutne tagit sig om halsen och sedan i Gunnars kavaj, vilken under dramat blivit blodbesudlad.

Lagman Carlson hade av de två skotten legat dödligt sårad i rummet men lyckats krypa ut i korridoren där han blivit liggande framstupa ett stycke från dörren. Efter skottlossningen mot Fagerström gick Gunnar ut i korridoren. Där böjde han sig ner över Carlson och kunde bara konstatera att han var död. Det behövdes inga fler skott där.

Han vände då tillbaka till överläggningsrummet och avlossade vad han kallat nådaskotten. Cecilia träffades av ett skott i ryggen. Wåhlstedt var vid liv och försökte hindra Gunnar från att skjuta genom att gripa tag om pistolmynningen. Vapnet särade sig, låsringen lossnade och rekylfjädern föll ur. Han kunde ändå inte avvärja skottet, vilket gick genom huvudet. Fjädern till pistolen hittades senare mellan Wåhlstedts högerarm och kropp, och låsringen låg på golvet.

Fjärde mannen saknades i överläggningsrummet. Fagerström hade släpat sig ut genom den andra dörren i rummet och via en korridor kommit ut i stora tingssalen där han segnat ner i en gång mellan svarandesidans bord och väggen. Där hittade Gunnar honom liggande på rygg med armarna utsträckta, försvarslös mot den han skulle försvara. Han var säkert redan död. Gunnar böjde sig ner, satte ändå pistolen till pannan och gav också honom ett "nådaskott".

Offren som villebråd

Allt hade gått så oerhört snabbt. Inom loppet av ett par, tre minuter hade två magasin tömts på tretton skott och fyra människor hade fått plikta med sina liv.

En kvinnlig kontorist hos kronofogden ovanför överläggningsrummet hade uppfattat några skrik och ljud, dunkningar eller smällar som då vaktmästarn knackade is i stuprännan. Det var en serie "slag" eller ljud som kom i tät följd.

Vid ett första förhör efteråt med gärningsmannen får man närmast en bild av att han liknade sina offer vid villebråd som han fällde. Han sparade inte på krutet. Ingen skulle plågas i onödan, det var hans inställning även vid jakt. Därför gav han nådaskotten.

När nerskjutningen var verkställd lämnade Gunnar tingssalen, gick tillbaka genom överläggningssalen där två av offren låg, hans f.d. fästmö och hennes advokat, vilka han nära nog måste kliva över för att komma ut genom dörren, gick ut i korridoren, förbi lagman Carlson, tog rock, mössa och portfölj, passerade genom galleriet och lämnade tingshuset genom östra porten.

De kaffedrickande damerna inne på expeditionen hade också uppfattat skotten. De förstod att någonting hänt. Rusade ut i galleriet och bort mot korridoren som leder till överläggningsrummet. De hörde ett rosslande ljud, och därframme på en avsats i korridoren igenkände de lagman Carlson liggande framstupa.

Ett ruskigt dåd

Pistolen med vilken mördaren utkrävde sin hämnd för de oförrätter han ansåg sig ha lidit.

 

Fem av damerna skyndade tillbaka till expeditionen och låste om sig. Den sjätte sprang in i ett annat rum och larmade polis och ambulans. Hon lämnade dörren öppen och kunde där hon stod se lagman Carlson. Hon såg också hur Bengtsson kom ut, böjde sig ner över Carlson och tittade honom i ansiktet. Hon släppte telefonluren och låste dörren om sig. Sen slog hon på nytt numret till ambulansen. Då hörde hon ytterligare skott och skrik.

Damerna som var inlåsta på expeditionen och det därintill liggande arkivet, såg en stund senare hur någon tog i dörrhandtaget. Men dörren var låst. Det var Bengtsson, när han passerade på väg ut. De fruktade att han skulle skjuta genom dörren. Skräckslagna kunde de genom de med brandluckor förbommade fönstren se när han med rocken på armen och portfölj i handen halvspringande försvann mot Norrtullsgatan och sedan österut.

Nu blev det rekordsnabbt pådrag på stan. Ambulans och polis var efter bara några minuter på platsen. Men det här visade sig snart vara ett drama av den omfattningen att ambulansmännen kunde lämna offren på plats och vända hem. Blodstänk och blodspår överallt vittnade om det ruskiga dåd som timat mitt inne i en eljest lugn och stilla stadsbild.

Tillkallad läkare hade bara konstaterat att inget liv fanns kvar och de fyra offren skulle ligga orörda för vidare brottsplatsundersökning.

Däremot gällde det nu för polisen att snabbt gripa den man som verkställt denna ohyggliga massaker. Omständigheterna gjorde ju att man visste vem han var. Men var fanns han?

Mördaren försvunnen

Stort larm gick. All tillgänglig polispersonal inkallades. Beväpnade med pistoler och klädda i skottsäkra västar utposterades de på platser där man kunde misstänka att gärningsmannen hade för avsikt att dyka upp. Vid polisstationen t ex eller på andra platser där det fanns folk som representerade lag och rättvisa.

Men Gunnar hade inga onda tankar längre. Det var tomt i magasinen. Han var försvarslös. Det susade och ven i huvudet, det kändes som "dallerpölsa" i hela bröstet, det bara sved.

Han gick kanske till en början mera planlöst. Han ville komma till någon rätsida med sig själv, men det kändes svårt och ont. Han måste komma till sans igen. Han kände sig förkrossad, det var gungfly i hela kroppen, han måste bort därifrån för att se om det kunde rätta till sig. Där han vandrade kom han att tänka på sin kusin, 73-årige kassören Olle Svensson i Fridsbacka, tre kilometer från stan. Dit skulle han gå. Efter Norrtullsgatan träffade han två snöskottare, som han frågade efter en genväg ner till Kungsgatan. De visade vägen, ovetande om vem de vägledde.

 

Affärsbiträdet Dagny Larsson som sålde polkagrisar åt mördaren.

 

Han gick över Forsbackabron. I Forsbacka gick han in i en affär och köpte två påsar polkagrisar. Expediten tyckte det var något konstigt med mannen. Hon hyste medlidande med honom. Han stod djupt ihopsjunken och lutade sig mot dörren. Hon trodde att han ramlat och slagit sig. Han verkade trött och apatisk på något sätt.

– Olle, du måste förlåta mej

Först en stund senare, när polisen kom och frågade om man sett den efterspanade, fick hon veta att hon expedierat en mördare.

När han lämnade affären gick han vidare mot Fridsbacka. Han kom in till sin kusin Olle Svensson, som genast märkte att han hade blodstänk i pannan. Svensson visste att Gunnar samma dag skulle vara inne vid tingshuset för överläggning om bohagsdelen. När de nu satt och pratade berättade Gunnar att "nu har dom fått sig en riktig avhyvling". Han nämnde också något om att det var sista rättegången med ett sådant gäng. Samtidigt uttalade han farhågor för att han förgått sig. Svensson anade att någonting inträffat under överläggningen. Kanske hade han tagit i för hårt och farit ut i hårda ord.

– Men Olle, du måste förlåta mej för att jag tappade besinningen, sa han, men han talade inte om vad han gjort.

Telefonen ringde. Det var Svenssons systerdotter från Söderhamn, som berättade att Gunnar skjutit fyra personer i tingshuset. Han blev minst sagt kall. Där stod han alldeles intill mördaren. Men det gällde att hålla sig lugn. Han var skakad men inte rädd. Han hade haft mycket att göra med Gunnar under de många årens processande och varit honom till stor hjälp. Han ville inte tro att kusinen Gunnar skulle göra honom illa.

Men än skulle spänningen stiga!

 

Det var till den här gården i Fridsbacka som Gunnar Bengtsson begav sig efter fullbordad gärning. Här bor hans kusin, Olle Svensson, vilken sedan skjutsade honom till Söderhamn.

Skulle han skjuta igen?

Morddramat i tingshuset kom snart i radions nyheter. Då snöskottarna på Norrtullsgatan hörde om mordet och fick signalementet så reagerade de. De ringde polisen och berättade att mannen troligen var på väg mot Forsbacka.

När detta blev känt klarnade det. En polisman, Helge Ögren, visste att Gunnar var kusin med Olle Svensson. Säkert hade han begivit sig dit!

Polismästare Lars Bremberg tog telefonkontakt med Svensson och fick bekräftat att Gunnar var där. Han stod alldeles intill telefon, och för att avleda hans intresse började Svensson tala med polismästaren om gitarrspelning. Svensson brukade ge musiklektioner, och samtalet formades så att Gunnar fick uppfattningen att det var en elev som ringde.

De kom överens om att Svensson skulle åka in till stan - underförstått att Gunnar skulle åka med - där de skulle träffas utanför Domus klockan 12.30.

– Jag tar gitarren med mej, sa Svensson.

Gunnar hade gått in i kammaren för att leta efter vantarna. Han tog portföljen med sig. Svensson kunde genom dörren se att han tog fram pistolen och gjorde en mantelrörelse. Skulle det bli skjuta av igen? Svensson höll sig kall och låtsades som om han ingenting sett. Han satt vid skrivmaskinen och arbetade. När Gunnar kom tillbaka in i rummet hade han ingen pistol med sig.

Mördaren Gunnar Bengtsson har lokaliserats till en släkting i Fridsbacka. Ett stycke från fastigheten överlägger polismästare Lars Bremberg (med ryggen mot kameran) med personal från både Söderhamns- och länspolisen. Andre man fr v är Helge Ögren, som kunde utveckla teorin var Bengtsson befann sig, då han gått över Forsbackabron, Ögren kände till att han var kusin med Olle Svensson.

Bengtsson går på Domus

Då det var klart att Gunnar befann sig hos sin kusin i Fridsbacka utposterades en stor polisstyrka därute. Man överlade också huruvida det vore nödvändigt att göra ett ingripande då man inte visste vad han hade för avsikt med kusinen. Men tillvägagångssättet var oklart. Strategiska åtgärder ventilerades. Det drog ut på tiden, och snart kunde man se Svenssons bil lämna gården på väg mot Söderhamn. I bilen åkte också Gunnar Bengtsson.

Färden in till Söderhamn gick lugnt och sansat och väl framme släppte Svensson av sin kusin på Köpmangatan ett stycke från Domus i förhoppning att polis skulle finnas i närheten, enligt den dunkla överenskommelsen i telefon, för att ta hand om honom.

Polisman Stig Edberg hade blivit utposterad vid Handelsbankens trappa eftersom man hade anledning tro att Gunnar Bengtsson hade för avsikt att titta till sitt bankfack. Edberg fick då se Bengtsson komma gående på andra sidan gatan i riktning mot Domus. Klockan var 12.30. Han bar någonting i näven, som kunde vara en portfölj. Kanske låg mordvapnet där!

Edberg ropade till bankpersonalen att ringa efter en polisbil som skulle köra Köpmangatan nedåt förbi Handelsbanken. Själv gick han ut på trottoaren med dragen pistol och smög sig efter Bengtsson på behörigt avstånd. Man visste ju inte hur han skulle reagera om han vände sig om och fick se sig skuggad av en polis. Det var ju ändå med en mördare man hade att göra.

Vid Domus gick Bengtsson in i porten till restaurangen. Utanför dröjde Edberg och väntade på förstärkning från en radiobil och samtidigt avvisade han besökare till restaurangen. Snart anlände två polisbilar med fyra man från länstrafikgruppen.

– Jag är inte farlig!

Två man tog av sig uniformerna och klädde sig civila och gick in i restaurangen på andra våningen för att se efter om Bengtsson fanns där. Under tiden hörde Edberg att någon rörde sig i våningen ovanför, där polisens utredningsavdelning finns.

–Vem är det som är däruppe, undrade Edberg, samtidigt som han talade om att det var polisen som ropade. – Det är jag, Bengtsson, fick han till svar. Ni kan komma upp och ta mej, jag är inte farlig.

– Kasta ner vapnet, kommenderade polisen.

– Jag har inget vapen.

– Kasta ner vad du har i alla fall.

– Jag har ingenting alls.

När Edberg tittade upp genom trappan fick han se Bengtsson stå lutad över räcket.

– Sträck upp armarna! kommenderade polisen.

Bengtsson sträckte armarna i luften och stod stilla hela tiden medan poliserna med dragna pistoler närmade sig. Sedan han avvisiterats följde han villigt med. Sannolikt hade Bengtsson haft för avsikt att uppsöka polisens utredningsavdelning och där anmäla sig själv. Han hade också knackat på dörren men inte blivit insläppt. Någon hade öppnat dörren på glänt, känt igen Bengtsson och stängt den fort.

– Var inte rädd, du karlstackare, för jag har inget vapen alls, hade Bengtsson sagt.

Pistolen hade han lämnat kvar i portföljen hos kusinen Olle Svensson i Fridsbacka.

Gunnar Bengtsson förs av en polisman från länstrafikgruppen i Gävle från polisbilen in till polisstationen i Söderhamn.

 

 

Polismännen som var med och grep Gunnar Bengtsson i trappan utanför utredningsavdelningen i Domus-huset. Fr.v. Mats Wikström, Gävle, Stig Edberg, Söderhamn, Lennart Sjöberg och Rolf Gustafsson, Gävle.

– Jag vill gråta ...

Klockan 16.50 underrättades Bengtsson att han var misstänkt för mord på fyra personer. Ett första förhör hölls. Bengtsson erkände. Han sköt inte bara för att döda vssa personer, hans gärning var en hämnd mot rättvisan. Vem som än varit i närheten hade han skjutit ned. Han ville hämnas ett system som han ansåg pressat en oskyldig männska att mista förståndet. Det var en tillfällighet att just de här fyra blev offren när allt gick till sin spets.

Till advokat Henning Sjöström, som blev Bengtssons försvarare, yttrade han senare:

– I det läget hade jag också skjutit er.

Förhören blev mycket besvärliga och tidsödande, därför att han gång på gång avvek från själva dramat i tingshuset och svällde ut i omtuggningar över vad som var bakgrunden, alltifrån första sammanträffandet med Cecilia och sedan alla processer kring fastigheter, bohag, smycken och frimärken. Förhörsledaren fick ha tålamod. Men Bengtsson var villig att hjälpa till att få en klar bild av händelsen, så långt hans minne fungerade.

Någon ånger över nedskjutningen visade han synbarligen inte. Hans syn på saken var tydligen att han gjort något som han tvingats till för att bringa rättvisa. Jo, när samtalet kom in på advokat Fagerström visade han åger:

– Det är bevis nog hur det står till med förståndet då man skjuter ner sin bäste vän, han som övernattat hos mej en gång. Det var ju han som skulle hjälpa mej och försvara mej. Jag vill gråta när jag tänker på hans hustru och barn. Men hade det varit en annan god vän som försökt avvärja så hade han säkert blivit utsatt för samma elände.

Gunnar Bengtsson tillsammans med sin försvarare advokat Henning Sjöström (t h) och polismästare Lars Bremberg strax före häktningsförhandlingen.

– Det är lika bra ni tar en bild nu när det är lugn och ro. Om jag skulle rymma så får ni fort tag på mej eftersom ni har bild på mej, sa Bengtsson småleende till fotografen.

 Dagen efter mordet vallades Gunnar Bengtsson flyktvägen från tingshuset till kusinen i Fridsbacka. Här vallas han i närheten av Forsbackabron och flankeras av kriminalinspektör Gösta Fällström, Gävle (t h) och polisassistent Lars Rydberg, Söderhamn.

 

– Ta det försiktigt!

Bengtsson framhöll att han inte kommit till Söderhamn i avsikt att döda. Det var först vid den sura grimasen och uttalandet som det slog över.

Pistolen brukade han inte bära på sig till vardags. Inte alla gånger han for till Söderhamn heller, såvida han inte hade mycket pengar på sig. (Han bar ofta en påse på ryggen. Det gissades att han hade pengar i den.) Pistolen brukade han annars förvara i en sekretär i rummet innanför köket. Den här gången hade pistolen följt med för att den låg kvar i byxorna som han haft till Stockholm.

Nu satt mördaren i förvar. En lång rad av förhör och utredningar väntade. Men under tiden skulle ytterligare saker hända, ämnade att väcka sensation och förundran kring fallet Gunnar Bengtsson och Cecilia Ekestang.

Dagen efter mordet, tisdagen den 2 mars, gjorde tre polismän på länsåklagare K. G. Olssons order husrannsakan i fastigheten i Bergvik. Man beslagtog fyra vapen i sovrummet och en bunt brev och handlingar i tvistemål mellan Gunnar och Cecilia. Man avbröt arbetet för att fortsätta dagen efter, sedan man tillfrågat Gunnar hur en av byrålådorna skulle öppnas.

Gunnar hade blivit underrättad om husrannsakan men inte varnat polisen för eventuella faror.

Onsdagen den 3 mars for kriminalassistent Thure Fridh, Gävle, polisassistent Lars Rydberg och förste poliskonstapel Stig Jonasson, Söderhamn, ut till Bergvik för att fortsätta husrannsakan. Sista hälsningen från en av kollegerna när de lämnade polisstationen i Söderhamn var:

– Ta't försiktigt!

Polisen var inte helt främmande för att det kunde finnas explosiva varor i gården och att försiktighet var nödvändig, men att husrannsakan skulle få det förlopp den fick kunde man inte räkna med.

Gunnars gillrade fälla

De tre polismännen hade klarat av köket och kammaren. Såväl ammuntion som sprängpatroner hade påträffats. Man skulle just börja i det s k finrummet eller Cecilias rum. Där fanns en hel del av hennes möbler, där hängde damkläder och där stod ett skåp med lådorna utdragna. I lådorna fanns en massa tingeltangel, girlanger och annat julpynt. Alltsammans såg besynnerligt rörigt ut. Dörren till verandan var "säkrad" med snören.

Fridh öppnade en av skåpdörrarna. I detsamma uppstod en explosion, det slog fram en flera meter lång eldkvast och Fridh "seglade" tvärs över rummet mot andra dörröppningen, en luftfärd på tre, fyra meter. Där blev han liggande. Rydberg hade av tryckvågen kastats över en fåtölj mot ytterväggen. Vid explosionen befann sig Jonasson i kammaren intill.

Rummet var snart som ett flammande eldhav och eldskenet beskrevs av polismännen som når fotoblixtar avfyras i ansiktet. Det osade krut därinne.

Fridh uppfattade en smärta i högra fotleden och han kände efter överallt på kroppen om han var skadad. Han vågade inte stiga upp av fruktan för flera explosioner utan tog sig krypande ut från rummet genom kammaren och ut på trappan.

På golvet brann det halvmeterhöga lågor liksom i "klumpar". Man fick den uppfattningen att det inte var en vätska som brann. Sannolikt hade en krutladdning exploderat i skåpet och krutet slängts ut på golvet och fattat eld.

 

Kriminalassistent Thure Frid (t h) och polisassistent Lars Rydberg visar vid presskonferensen efter branden en skiss över gården och hur explosionen inträffade, Fridh pekar ut skåpet i vilket sprängladdningen detonerade då han öppnade en lucka eller en låda. Rydberg pekar ut var han stod i explosionsögonblicket. Fyrkanten är den fåtölj över vilken han kastades av tryckvågen. Fridh kastades rakt över rummet ända till motsatta väggen.

Flera explosioner

Rydberg övervägde att kasta sig ut genom ett fönster, men då elden lättade tog han ett hopp över lågorna och kom ut i kammaren. Där plockade han tillsammans med Jonasson ihop den ammunition de beslagtagit.

Fridh tog sig ner till närmaste granngård där han fick vila och därifrån larmades också brandkåren. Rydberg och Jonasson försökte skotta snö för att släcka, men det var lönlöst. Portfölj och en del handlingar blev kvar därinne. De bommade igen dörrarna och i stället började de skotta väg för att hjälpa fram brandbilarna och hacka upp is för brandvak i bäcken.

Elden kunde inte hejdas. Den stora tvåvåningsfastigheten blev totalförstörd. Under brandens förlopp inträffade ytterligare fyra explosioner. Vid den femte och sista, vilken var den kraftigaste, detonerade sannolikt en dynamitladdning. Allt tydde på att gården var minerad på flera ställen. Polismännen hade haft en enorm tur att de kom undan husrannsakan med livet i behåll. Troligen råkade de ut för en av de svagare laddningarna.

Polisens reaktion efteråt:

– Det kanske var minerat överallt i huset. Vem vet, hade vi satt oss i en fåtölj så kanske vi flugit rakt upp i taket.

Vid förhör ansåg sig Gunnar Bengtsson oskyldig till det inträffade. Han hade ingenting med sprängladdningarna att göra. 1968 skulle han in i matsalen en gång, och då fick han inte upp dörren. Han upptäckte då en sprängladdning därinnanför.

– Jag misstänkte att den var avsedd för mej, sa han och tänkte, att det där kan dom f å prova på själv.

Sen hade han inte haft något intresse av att vara därinne.

 Den explosionsartade branden i Gunnar Bengtssons fastighet Ängarna i Bergvik. Branden lockade en hel del intresserade åskådare. Brandmännen arbetade inte helt riskfritt med tanke på de ständiga explosioner som förekom, då det fanns explosiva ämnen i stugan.

 

Gunnar "lurig gubbe"

Det var dock inte obekant att Gunnar haft stort intresse av att syssla med sprängladdningar. 1965 visade han en journalist, som var på besök vid fädernetorpet i Villsjön, en uppfinning som gällde eldvarningsanordningar. I gevärspatronerna hade kulorna tagits bort och till patronerna hade apterats stubintråd. Patronerna hade lagts ut på olika ställen i trossbotten och kring skorstensstocken. Vid eldfara skulle alltså stubinen antändas och patronerna smälla varningsskott.

Uppfinningen var patentsökt och den stod även omskriven i en byggnadstidskrift. Eldvarningsanordningen ansåg man sig vara mycket betjänt av, i synnerhet vid Villsjön där gården låg avsides.

Det var för övrigt allmänt omvittnat att Gunnar var en "lurig gubbe" med många ideer i sitt huvud. Ett litet exempel. När han gick bort brukade han lägga en ettöring på telefonen. Ettöringen ramlade av vid telefonsignalens skallrande, och när han kom hem kunde han konstatera om någon ringt och sökt honom.

Torsdagen den 4 mars hölls häktningsförhandling i Söderhamn angående mordet. Det skulle ha hållits i tingshuset, men av förklarlig anledning flyttades den till rådhuset. Den blev ovanligt tidsödande eftersom Gunnar Bengtsson även här svällde ut i långdragna monologer och ältade de ur hans synvinkel många årens orättvisor. Han plockade fram både bohagsdel, fastigheter, smycken och frimärken, och domaren fick flera gånger be honom hålla sig till saken.

". . . blodprov på en rattfyllerist en vecka efteråt"

Självfallet kom också hans syn på rättsväsendet fram, och han avgav bl.a. följande salva:

– Jag vill anhålla om att Sveriges samtliga åklagarmyndigheter och rättsinstanser kryper till korset och erkänner att det är dom som har torterat och bidragit till att utöva ruineringsförsök på en oskyldig människa under sex års tid tills hon blir så pressad så hon går ifrån förståndet och skjuter sin egen goda vän som man inte har det minsta emot. Är sådant förenligt med svensk lag och rätt?

– Är det riktigt att ni uppsåtligen har skjutit fyra personer i tingshuset i Söderhamn? frågade domaren.

– Det var inte uppsåtligt avsett från början, svarade Bengtsson. Men det blev för hög press.

Han deklarerade också:

– Polisen har frågat mej: kom inte Bengtsson på tanken att skjuta sig själv? Jag var utan ammunition, svarade jag. Men det var inte detsamma som att jag skulle ha skjutit mej själv. Jag sitter här totalt oskyldig, jag är inte värd det här, till att slakta mej själv. För då hade åklagarmyndigheterna fått vatten på sin kvarn och då skulle dom ha sagt: han var nog skyldig i alla fall, han kände sej nog skuldmedveten så han sköt sej.

När det nämndes om sinnesundersökning framhöll Bengtsson:

– Att företa sinnesundersökning på mej nu är som att ta blodprov på en rattfyllerist en vecka efteråt!

"Jag sitter här oskyldig"

Den sinnesundersökning som utfördes vid Långholmens rättspsykiatriska klinik i Stockholm visade att brotten begåtts under inflytande av sinnessjukdom och att han var i behov av sluten psykiatrisk vård.

Huvudförhandlingarna med Bengtsson, som hölls i rådhuset i Söderhamn, började måndagen den 10 augusti och pågick i sex dagar. Länsåklagare K. G. Olsson hade kallat fem vittnen och försvararen, advokat Henning Sjöström, sex vittnen. Ett stort uppbåd av press följde förhandlingarna. Det var hela tiden fullbesatt i åhörarbåset.

Ur den långa raden av vittnesmål kan nämnas tvättmästare Erik Berg, som nämnts gift med en kusindotter till Bengtsson. Han omtalade att Bengtsson skänkt bort alla sina tillhörigheter till honom och hans hustru. Det var 1968 som han kom med ett konvolut och överlämnade till makarna Berg. Motiveringen var att han ville att egendom och ägodelar skulle finnas kvar i släkten.

Länsåklagare K. G. Olsson yrkade på ansvar för mord i fyra fall. Förutsättningen för rubriceringen dråp fanns inte, framhöll han. Advokat Sjöströms slutplädering, som pågick i två timmar, utmynnade i att brotten skulle betecknas som mindre grova, och att det alltså var fråga om dråp.

Själv önskade Gunnar Bengtsson ett tidbestämt straff utan vård.

– Jag sitter här oskyldig, men jag ska försöka överleva det här med, sade han och citerade att "den Högste dömer ej, han prövar blott".

 Varje dag under huvudförhandlingarna fick Gunnar Bengtsson åka mellan Härnösand, där han förvarades vid rättspsykiatriska avdelningen, och Söderhamn. Här anländer han till Söderhamn tillsammans med advokat Henning Sjöström.

 

Sluten psykiatrisk vård

Den 56 sidor långa domen meddelades den 14 september, och av den framgick bl.a. att "hemmansägare Gunnar Bengtsson, Bergvik, som den 1 mars sköt ihjäl fyra personer i tingshuset i Söderhamn, skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård".

Han dömdes för mord och olaga vapeninnehav.

Den slutna psykiatriska vården hade rekommenderats av socialstyrelsens rättsläkarråd. Tingsrätten fann att Bengtsson begått gärningarna under inflytande av sinnessjukdom och att han till följd av denna ansågs farlig för omgivningen.

Den straffpåföljd som utdömdes är icke tidsbestämd. Om läkarna en dag anser att han är så återställd att han utan fara för andra människor kan släppas, kan Gunnar Bengtsson återfå friheten.

 

Översiktsbild från rummet i tingshuset i Söderhamn där det fruktansvärda dramat utspelades. Bilden är tagen omedelbart efter upptäckten varför ett par av offren fortfarande ligger kvar.

Siffrorna anger kriminalteknikernas lägebeskrivningar av olika föremål.

 

Bengtsson dömdes till sluten rättspsykiatrisk vård och vårdades på Säters sjukhus tills han frigavs i början av 1980-talet. Han avled på Eklunda servicehem i Bergvik 20 juli 1993.

Till toppen

Yngve Forslin vid sin skrivmaskin

Till startsidanVill du kontakta mig, skriv en rad och skicka till:
Anlitar du hellre Postverket: Kungsgården 967, 826 94 Norrala
Jag träffas även på telefon: 0270-350 31

Webmaster