Fyng funderar - Yngve Forslins plats på internet

Ur Fyngs liv och leverne

Det var lite komplicerat när jag skulle in i denna världen. Det var snöväder dagarna däromkring. På natten mot den 10 januari var morbror Lars och hämtade barnmorskan fröken Öberg åt mamma Dora. Men inte förrän på morgonen den 11 januari blev jag världsmedborgare. ”En pojke som var rätt duktig”, bedömde morbror Lars i dagboken. Men då hade man först måst rekvirera doktor Böhme i Söderhamn, som gjorde ett operativt ingrepp. Allt detta tilldrog sig 1922. Så man är en mogen man vid det här draget. Farfar och morfar åt fyra pojkar och en flicka.

Sedan 1956 äkta make och vid min sida har jag min kära hustru Alsy, som varit och är mitt starka stöd och med uthållighet och trofasthet fostrat mig till den jag är. I vårt äktenskap har hon framfött två pojkar och två flickor i tur och ordning Per, Lars, Karin och Anna.

Jag har haft en lycklig barndom och en underbar uppväxt i hemmet på Nyland i Kungsgården Norrala, där jag alltid bott. Som enda barnet ville väl folk påstå att jag blev bortskämd, men något i den stilen känner jag inte till. Tyglarna kunde vara strama men insmorda med kärlekens salva.

Pappa Per-Olof och mamma Dora hade ständigt Yngves bästa för sina ögon. Att få växa upp i den kristna miljön som skapades genom Norrala missionsförsamling och SMU och i det på andra sidan gärdsgården liggande missionshuset – eller bönhuset som man sade i gamla tider – var en oerhört stor nåd. De stigar som där drogs upp och som man ville vandra på och de olika ledare som bidrog till andlig fostran och atmosfär, värderar jag högt.

Jag hade inget läshuvud och därför var det heller aldrig lockande att försöka tränga mig in på högre läroanstalter. Sexårig skola hemma i Kungsgården fick räcka. Jag hade en lärarinna i 4:e klassen som hette Alva. Hon spelade piano och jag brukade gå till henne med fiolen under armen och så spelade vi ihop så gott det gick.

Hon ömmade för min framtid och sa till far och mor att de skulle skicka mig i läroverket för fortsatta studier till lärare och kantor. Men jag slog bakut och deklarerade bestämt att ”när jag slutar skolan ska jag ner i smedjan till morbror Pelle”. Om det var klok eller oklok kommentar från mina föräldrar låter jag vara osagt. Men fröken Alva fick nöja sig med svaret: ”Han får göra som han vill”. Beträffande läshuvudet så kan det väl sammankopplas med läslusten, och den var ganska låg. Vi hade skolbibliotek och de andra pojkarna grävde och bar hem litteratur och diskuterade böckerna mellan lektionerna. En bok som var omåttligt populär var indianboken ”Ljudlösa steg”. Den gjorde mig nyfiken och en dag bar jag hem den. Nu skulle man försöka plöja. Det bidde ingenting. Det var närmast en plåga, så inte nötte jag många sidor i den litterära begivenheten, innan den bars tillbaka.

Det här är ingenting att skryta över utan bara att sorgligen konstatera fakta, en brist som sedan varit efterhängsen. Böckerna i bokhyllorna har, tråkigt nog, mest varit skådebröd.

Det blev alltså smedjan. Ofta när jag såg hur morbror Pelle hanterade det rödglödgade järnet så drömde jag om att själv lära mig den konsten. Morbror Pelle var den tredje generationen Per Norin i 1600-talssmedjan. Före honom var det min morfar Per och morfarsfar Per. Vid sidan om smidet sysslade jag också i cykelverkstaden och hade även cykelförsäljning.

Vid verkstadsskolan i Tönshammar, Sandarne, kompletterade undervisningen i lite modernare saker bl a både el- och gassvetsning.

Under den här perioden drabbades jag också av skrivklåda och började skriva bl a små krönikor i tre lokaltidningar. När P.W. Häger, chefredaktör på Bollnäs-Tidningen ringde en höstkväll och undrade om jag ville börja där, lades rodret om. Det blev slut med smideshanteringen och istället blev skrivmaskinen på allvar mitt verktyg.

Via den tidningen blev det sedan Hudiksvallsposten, som ägdes av Söderhamns Tidnings direktör Hans Grandien. Det gick vidare över Söderhamns Tidning under några år och de sista 30 åren hade jag mitt skrivbord på Söderhamns-Hälsinge Kuriren.

Under min aktiva tid var det vanligt att använda signatur, ofta någon kombination ur namnet, och för min del blev det F ur Forslin och Yng ur Yngve alltså FYNG. En av de mera krävande uppgifterna var väl tingshusmorden i Söderhamn i mars 1971, då fyra personer blev offer för kulorna. Det var åtskilliga spaltmeter jag knackade ihop under de dagarna.

Under 1974 greps jag av någon sorts skrivartrötthet och tog tjänstledigt de sista fyra månaderna av året. Men den tiden uppdelades i nyttig avkoppling. I september målade jag kåken. I oktober jobbade jag på Skrotgården och sysslade med svetsning. I november var jag inbjuden till Norge och for omkring och spelade och sjöng och talade vid evangeliska möten. En nyttig tid, även om man inte alltid hajade det norska tungomålet. Men det var väl viktigast att piger och gutter förstod mig. I december var jag hemma och ägnade mig åt julstädning av husets alla vrår. En lärdom för det fortsatta jordelivet.

Apropå evangeliska möten så fick jag av min vän sångarpastorn Artur Erikson kallelse till Gotland där han var pastor i fyra församling. I tre månaders tid 1948 for jag omkring på ön med dragspelet på pakethållaren. Ofta tillsammans med Artur men mest dirigerade han ut mig på eget bevåg. Vid nära 50 tillfällen ”skrämde” jag gutarna med hälsingetoner.

1987 steg jag i rang och värdighet till pensionär. Det är ingenting att skämmas över, även om många i samma situation blir vemodiga till sinnet över att bli ”ställda på sidan”. Själv har jag trivts i det gebitet, men skrivandet tog jag helt avstånd ifrån. Min privata skrivmaskin av märket Facit privat ställdes upp på hyllan, och där stod den i hela elva år. Jag frågade inte efter den och den hade inget begär till mig. Jag sneglade väl på den ibland när den stod i vägen för mina synpunkter, men den bäddades mer och mer in i dammtussarna.

Skall man kalla det för vårkänslor, men i april 1998 var det som om Faciten ropade på mig. Jag lyfte ner den på skrivbordet och vi tog varann i hand och tackade för länge sen. Jag upplevde att maskinen vädjade om närmare beröring.

Jag kunde inte neka, och vårkänslorna satte igång tankemaskineriet. Jag knackade ner en vårkrönika som publicerades i Hälsinge Kuriren den 29 april 1998 med rubriken ”Fåglarna börjar sjunga i skogen”. Det hela var väl mest att beteckna som ett litet försök. Efter elva år var tankarna tröga och fingrarna stela. Men sedan var jag ”såld”. Nu är jag uppe i över 350 rimpor under temat ”Fyng funderar”.

De sista åren under den aktiva tiden började den nya tidens moderna teknik på att bryta fram. Tidningarna blev alltmer datoriserade. På jobbet tystnade den underbara musiken som utgörs av skrivmaskinsknatter och det där tysta tassandet från datorer smög sig in. Snart satt jag ensam och harvade på gammeltidens mekanik.

Jag kände mig så gammal och jag såg pensionärsdagen utan kikare och jag tyckte inte det var värt mödan att börja försöka vara modern. Och den kom kring en kaffekopp och tårta och mottagande av en slipsnål efter 30 år. Men det var annan regim då.

Till Hälsinge Kurirens heder och ära ska sägas att sedan många år inbjuds vi pensionärer till luciafest. Det är många företag som är helt främmande för sådan personalvård.

Det här hopknacket, som ska vara något av en personhistoria kom till genom att vår son Lars som julklapp julen 2003 gav mig ett löfte att han skulle åstadkomma en hemsida, bara jag berättade något. Ett år har gått och inget har blivit gjort från min sida. Efter mycket om och men har jag försökt samla mig. Måhända det här bara är en början (det här låter faktiskt riktigt hotfullt) och om vinden blåser åt rätt (eller fel) håll, så kanske. Under mina snart 100 år har jag varit med på en hel del annat också.

Alltsammans har framsprungit över min gamla Facit privat. Sedan dikterar jag och min kära hustru låter fingrarna leka över de moderniteter som hon äger och behärskar. Mycket jobb för henne? Javisst, men hon har ju lovat att älska i nöd och lust. Och om inte det här är lust, så är det ju nödtvunget. Annars bleve det ingenting.

Till toppen

Yngve Forslin vid sin skrivmaskin

Till startsidanVill du kontakta mig, skriv en rad och skicka till:
Anlitar du hellre Postverket: Kungsgården 967, 826 94 Norrala
Jag träffas även på telefon: 0270-350 31

Webmaster