Fyng funderar - Yngve Forslins plats på internet

Dikt och Datt

Här ligger lite diverse skapelser som ibland kan vara rimmade, ibland inte.

Vi börjar med några födelsedagsdikter:

Till Solveig på 65-årsdagen

En och annan kvinna finns
som jag hela livet minns,
som är mig när i sömn och vaka,
jag gärna skulle sett som maka.

Men börjar jag att i högen gallra
det är som kroppen börjar skallra,
när tanken stannar till
och jag gärna slår en drill (sångdrill!)

I Gävle-trakten finns ett kvinns
dess like tror jag knappast finns.
Hon kan det mesta här i livet,
sånt som ej är allom givet.

Flyhänt är hon såsom få
hur skall det icke bliva då
när hon startar diskmaskinen,
toppmodern, en riktigt fin en.

Nu vi kommer gärna på besök
hemma i ert ”nya” kök,
för vi vet att allt är rent,
äntligen – fast mycket sent.

Till på köpet nu hon fyller
och vi henne hjärtligt hyller:
pensionär – lycksalig kvinna
lyckligare ej står att finna.
Den som präntat dessa rader
ofta anses har fått spader.

Men jag vill alls inte ljuga,
Grattis Solveig, önskar jag och fruga

Till Anna på 30-årsdagen 16 november 1997

Melodi: När Lillan kom till jorden

Vi minns en dag på hösten
när björkalöven hade dött
och Per han höjde rösten
att ”mamma hade fött”.

Då var du liten ganska
och gnällde högt och ljudligt pep
Du kanske tala franska
fast vi det ej begrep.

Du kanske bad och trängde;
vi skulle skaffa skrivmaskin
för huvudet det sprängde
ty skriftens väg var din.

Nu Anna tretti fyller
och du har blivit dam så stor
På Hasse du väl skyller
att du ska snart bli mor.

Din högtidsdag ska firas
långt borta uti Montreal,
där kan du se det liras
på sko beklädd med stål.

Nu över land och vatten
till Kanada från Sveriges land
du ser vi lyfter hatten
och trycker varmt din hand.

Vi vill dig här presenta
små prylar uti järn och glas
Vad kan väl mer du vänta,
när kassan gått i kras.

Men i paketet gömmes
så mycken kärlek go och varm
När innehållet tömmes
den finns dock kvar - din charm.

Till Anna på 35-årsdagen

Skriva vers till journalist
inte lätt när man har mist
nästan allt av små resurser
som har samlats under kurser.
Men när ”dotra” fyller år
gör man dock så gott det går
skrapar hop små rara rader
ifrån mor och tafatt fader.

Tiden undan hastigt rinner
vi den icke återfinner
dagar då du Dolva smekte,
i ensamhet med mamma lekte.
Sist du var i barnaraden
god och glad och riktigt rar en

Stod i trappan, hoppa fram
rakt i pappas starka famn.
Minnen blott, men ack så rika
får ej ur ”arkivet” vika
där de samlas hop i rader
det vet både mor och fader.

Tänk vad Anna blivit stor
fyller krav för maka, mor.
Vart du dig i världen vänder
står ditt väl i Herrens händer.

Lars 40 år

Lasse, Lasse liten
nu är vorden stor,
verkar inte sliten
fast så hårt han gnor.

Tänk vad tiden rinner
undan med stor hast,
snart vi Lasse finner
ibland blom och blast.

Lasses gröna händer
vet hur frön må sås,
att man rätt dem vänder
för att skörd ska fås.

Ympa in i grenar
är han ”hajer” på.
Se på träd – vi menar
som på Nyland stå.

Men som många andra
har han sadlat om,
ingen kan väl klandra
på det spår han kom.
Siktar in på data,
bytt ut växt mot bild,
ej med blommor prata
med sin röst så mild.

Lasse liten spelar
både flöjt och sax,
glädjen han fördelar
mellan spov och brax.

Fyrti år har svunnit
för vår pojk så fin,
mycket har han hunnit
sonen Lars Forslin.

Hur än livet grönskar
under nya dar:
”Välgång vi dig önskar”,
säger Mor och Far.

Till Karin på bröllopsdagen

Jag går tillbaka till den 12 januari för ganska längesen. Alsy och jag var på julkalas på kvällen hos bekanta i sockenstugan. Tiden nalkades då Alsy –likt Maria i julevangeliet – skulle föda. Det var högaktuellt. Alsy var inte säker på att kvällen skulle förlöpa utan komplikationer, så hon packade väska med de utensilier som kan behövas vid dylika tillfällen. Och mycket riktigt – efter bullar och kakor och tårta ansåg Alsy det vara dags att tacka för oss och bryta upp. Vi satte kurs direkt på Söderhamn och BB, dit vi kom vid 21-tiden. Hemma hade vi två pojkar, Per 4,5 år och Lars 1,5 år. Och så aktualiserades likt Rydbergs Tomtens fråga: ”Gåtan, som icke låter gissa sig, kom så åter”. Skulle det bli 3-0 eller 2-1? Ni förstår matematiken.

Och klockan 22.15 lämnade Karin den trånga världen i mammas mage och gjorde inträde i den vrånga världen, en tös på 2840 g. Det blev alltså 2-1. Vid den tiden – som det står i julevangeliet – hade vi inga bröllopsbekymmer för Karin.

Nu till den 5 januari 2002, 39 år senare, så är det bröllop på Altorp. För att tala i idrottsliga termer, så är brudparet på guldplats (dom har intagit segerpallen). Det är kanske flera som vill lägga beslag på silverplats, och en av de säkra aspiranterna håller jag före är mamma Alsy. Det här är en dag som hon sett fram emot länge, länge. Hon har längtat efter den med både oro, spänning, kärlek och omsorg. Skulle den dagen aldrig få upplevas?

Bägge pojkarna har sitt, och lillasyster Anna har passerat Karin. Även om Karin tycks ha mått bra som ensamvarg, så är det väl klart att det är ej gott för kvinnan att vara allena.

Karin har åkt på kurser i såväl det förra yrket som i det nuvarande och varje gång har mor sett en hoppets ljusstråle: ”Ska inte Karin få tag på någon karl, eller ska inte någon karl fånga in henne, en så fin flicka. Hon är noggrann, framåt, målmedveten, plikttrogen och ansvarskännande, egenskaper vi som föräldrar haft anledning att glädjas över. Men hon kan nog vara skarp och bestämd. Det Karin vill bli, blir hon.

Åren har rullat undan, tågen tycks ha gått.
Men så en kväll när jag satt på hallen och tittade på TV, kom Alsy glädjestrålande ut från sovrummet och telefon. Hon verkade både uppspelt, skärrad och explosiv.

-Undrens tid är inte förbi, ropade Alsy glädjestrålande. Karin håller på att kliva ner från Glasberget. Han heter Anders! Pappa jag tog det mera lugnt och sansat. Anders, det låter ju bra. Ett rejält namn på rejäla karlar.

Kanske tänkte jag på mjölnardrängen Anders i grannskapet. Vi var på bröllop i ungdomen när en grannflicka gifte sig. Vi ungdomar satt uppe på hallen, och Anders hade blivit lite extra talträngd. Ungkarl som han var, hade han distans. Han talade visdomsord.

-Förlovning kan sluta på två vis sa han. Den kan sluta med bröllop, men den kan också sluta lyckligt. Nu har det här slutat lyckligt – med bröllop! Men hur har det här gått till?

Det är förunderligt med den moderna tekniken. Dom fångade in varann på skärmen. När kärleken slår till, reser inte avstånden några murar.
När mor Alsy för ett halvsekel sedan fångade in mej så sprang hon ifatt mej utanför en skrotaffär i Söderhamn. På den tiden fick flickorna jobba, om det skulle bli något resultat. Särskilt om de hade med tafatta och slöa karlar att göra.

Även om det inte har med saken att göra just vid det här speciella tillfället, så måste jag få säga: Jag hade en förfärlig tur. Utan Alsy hade jag inte blivit den jag blev.

Så var det Anders. Tiden har gått mej ur händerna så det får bli ganska summariskt. Det var med spänning vi inväntade första besöket. Hur var han, den man som via skärmen kunnat fånga in Karin, eller som låtit sig infångas av Karin?

Han är musikalisk, fick vi veta. Han spelar orgel som en liten Johann Sebastian Bach, med både händer och fötter – med andra ord så ”trampar han ofta i klaveret”. Han är medveten om att musik är vackert.

Kanske kände han sig litet skuldmedveten då han gjorde premiärbesöket, och han var medveten om att det gällde att blidka svärmor in spe. Det var riktigt ömt att se hur han som kompensation för att han tagit Karin ifrån oss lämnade en CD-skiva till Alsy. Men det var inga Jularbo-låtar, det var hög klass som Ungersk rapsodi, Sibelius Finlandia och Smetanas Moldau med flera. Det var en musikalisk självdeklaration. Det gällde förmodligen att smälta ner Alsy, och lyckades det inte med Sibelius stormiga Finlandia, så skulle hon väl ge sig för den ungerska glöden.

Anders var tydligen väl hemma med talesättet att ska det ske, så ska det ske med riktigt fin musik. Från musik är steget inte långt till matbordet. Vi plussar för Anders och säger: Han har en väldigt god aptit!

Som sammanfattning kan vi låna Jobs ord, när han säger: ”Blott hörsägner hade vi förnummit om honom, men nu har vi fått se honom med egna ögon”. Jag tror att Anders smälter väl in i Norrala-myllan. Han har lätt för att knyta kontakt med människor och visa intresse för dom. Han är varmt välkommen i släkten! Alsy och jag önskar Karin och Anders all lycka, välgång och Guds rika välsignelse.

Till toppen

Yngve Forslin vid sin skrivmaskin

Till startsidanVill du kontakta mig, skriv en rad och skicka till:
Anlitar du hellre Postverket: Kungsgården 967, 826 94 Norrala
Jag träffas även på telefon: 0270-350 31

Webmaster