Fyng funderar - Yngve Forslins plats på internet

FYNG FUNDERAR – införd i Hälsinge-Kuriren 1999-05-26

I Kungsbodens väggar finns minnen

På Kristi himmelfärds dag gick vägarna till Kungsgården i Norrala. Inte alla, men väldigt många. Det var fest i byn. Kungsboden invigdes. Det var sol över bygden. Folk strömmade till. Till och med från Söderhamn kom dom.

För en annan, som inte rört sig så mycket utanför kommungränsen, har ju Norrala och Kungsgården varit ett livsbejakande begrepp. Nu strömmade minnena över en, de hängde nästan som spiraler i taket, där förr fanns seldon och allehanda grejer som dinglade och klirrade när dörren slängdes igen.

Kungsboden är ett nytt namn med röda bokstäver ovanför entrén. Det är Annika som bestämt så. Nu bor hon på övre våningen i den gamla handelsföreståndarlägenheten och regerar över kommersen på nedre.

När det var fast i affären i den gamla goda tiden - den upphörde 1964 - sa man att man gick till ”Föreningen” och handlade. Fanns det ur pojkens synvinkel någon större affär än ”Föreningen”? Jo, inne i stan kanske! Men vem tog sig dit så där i vardagslag, när man knappast hade någon cykel.

Föreningen var mera ett varuhus än en handelsbod på landsbygden. Där fanns det mesta. Allt för magens mättnad, korkmattor för golvet, tyger för finklänningar, cykeldelar för reparatören, järn ute i järnboden där smeden hämtade vad han behövde för smide åt böndernas olika redskap, bildäck för de få bilarna i bygden och så cyklar.

Byggnaden har stått i handelns tjänst från 1868, och den 31 juli 1964 bommades den igen. Sen har den varit bostad, och de tre sista åren har den stått tom. Den frodige färghandlaren Tore Bergner i Söderhamn äger fastigheten.

Nu var det alltså invigning i ett något annorlunda gebit. Folkligt, festligt och trångt.

- Tror du att det varit så här trångt härinne någon gång tidigare, undrade Bengt av en yngre generation.

Jag var snabb med svaret. Joo, på julaftnarna bland annat. Skulle man handla något i sista stund så var det dags att hänga på låset i tidig timma, om man skulle hinna hem tills tomten kom. Man knuffades och armbågades och trängdes, men det gjorde ingenting, det var ju julafton och alla var glada och det önskades God Jul till höger och vänster.

Föreningen var en träffpunkt. Ofta stötte man ihop så där vid tretiden när man väntade på Landin, som körde godstrafik mellan stan och Trönö. Han hade Kuriren och Tidningen i packningen. Dom var eftermiddagstidningar, och ibland kunde Landin vara försenad. Gubbarna hade mycket att resonera om. Så väntetiden var direkt inget som inkräktade. Och i samtalsform utväxlades en och annan nyhet på den lokala fronten.

Föreningen var för mej något av ett andra hem. Därför att Evert bodde där. Vi satt ihop som ler och långhalm. Sen man kom hem från skolan var det att byta om till ”arbetsdress”, äta lite mat och rusa iväg till Föreningen. Där var det så mycket att göra. Kanske inte direkt något vettigt, men i pojkfantasin rörde sig dagsrytmen. Lite byggenskap, fotboll på planen bakom den fallfärdiga stallbyggnaden och mycket annat att hinna med innan det var dags för läxläsning.

I vinkelbyggnaden över packboden, som sedemera blev ”finrummet” för föreståndarfamiljen, var det oinredda utrymmen med bland annat något liknande sädesbingar. Där etablerade vi teater med hemmaskrivna texter. Någon offentlig föreställning nådde vi aldrig fram till. Och så här efteråt förvånar det mej att det skulle dröja nära sextio år innan man upptäcktes av Hans Klinga.

Everts äldre syster Alice tittade man väl på så där i smyg. Men det blev aldrig något mera, även om man drömde ... Man hade i alla fall ingen chans. På kvällarna när hon gick till Anders Jans och hämtade mjölken satt Gunnar ute på sparkstöttingen och väntade. Senare i livet kom Harry.

Lite hade vi väl ändå gemensamt. Alice hade lärt pianospel av Sven Nordin, och själv ”gnarskade” jag på fiolen. Vi etablerade ett samarbete och framförde Finska Rytteriets Marsch och Donauwellen på en tjugondagsfest.

Väggarna i Kungsboden är inpyrda av minnen. O, eviga ungdom ...

Dagens korn:

Hur var ditt liv? – Det var storm och nöd
och kamp i en enda veva:
det var gäckad längtan och fåfäng glöd
och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.

Erik Axel Karlfeldt

Nästa onsdag: Brev, kungar, prinsar och pepparkakor.

Till toppen

Yngve Forslin vid sin skrivmaskin

Till startsidanVill du kontakta mig, skriv en rad och skicka till:
Anlitar du hellre Postverket: Kungsgården 967, 826 94 Norrala
Jag träffas även på telefon: 0270-350 31

Webmaster