Fyng funderar - Yngve Forslins plats på internet

FYNG FUNDERAR – införd i Hälsinge-Kuriren 2000-02-02

”All vår början bliver svår...”

Det kan börja så olika för oss. Och det är ju naturligt, för vi är ju individer. Första kontakten med jobbet kan bli en bild som biter sig fast på näthinnan.

Här små glimtar från en trio inom tidningsbranschen. Jag är oartig att börja med mej själv. I den gamla tiden kunde man tala om bananskal. Idag är det mera en kamp.

Chefredaktör PW Häger på Bollnäs Tidning hade jag haft kontakt med mera så där personligt. Fast ett och annat manus hade väl kommit honom till del. En höstkväll ringde han och undrade ...?? Och jag tog klivet direkt från smedja och cykelverkstad och satte mej på Bollnäs Tidning. Ja, det vill säga på en stol på redaktionen. Sen var man fången.

Det gick vidare över Hudiksvallsposten och Söderhamns Tidning till Kuriren. Den

2 januari 1957 trädde jag in där. Där blev jag ”sittande” i trettio år.

Jag vet inte hur det fungerar idag i tidningsbranschen, men på den tiden skulle man genomgå en ceremoni. De första hälsningsorden som mötte mej var: ”Du vet väl att du ska kila in dej”. Man skulle bjussa.

Så det var att omedelbart ringa ner till Brittas Café i samma fastighet och beställa upp kaffe och kubbar till alla på redaktionen. Portmonnän var inte så stinn, så det blev att göra ett bottenskrap. Men småfestligt hade vi i all enkelhet. Sen var man inne. Och åren på Kuriren skaffade mej många goda vänner ute i bygderna.

För det andra så läser jag att en chefredaktör ska sluta efter femton år på en 58-årig stortidning. ”Den är störst och den är bäst”, skryter hon. Hennes start var nästan chockartad.

Sedan hon skrivit sin första krönika i tidningen gjorde hon ett besök på distributionscentralen för att se hur tidningen gick ut över landet. Det stod sex järnvägsvagnar på ett stickspår. Varför skulle folk ta tåget från det spåret? undrade hon.

Men saken var den att det krävdes sex vagnar för att distribuera tidningen. ”Då ville jag gå hem och skriva om krönikan. Jag förstod vilket oerhört ansvar jag tagit på mej och som jag skulle få leva med”, säger hon. Så formades hennes tidningsstart. Om hon måste ”kila in sej” berättar hon inte.

Den tredje i samlingen var nybörjare. Idag är han en av ”de stora”. Från sin tidning söderut fick han i uppdrag att åka långt norröver och intervjua en kvinna som drabbats hårt av en katastrof. I en bussolycka hade hon förlorat alla sina nära och kära.

Chefen gav order till den unge journalisten att ta fotografen med sej och sticka iväg. Han hade haft kontakt med den drabbade kvinnan och hon lovade att ställa upp.

Färden gick många mil genom ett snövitt Sverige och det kvällades. Mörkret föll, men till slut kunde man i den smala vägens förlängning se ett enda upplyst fönster. När snön sade stopp för bilen fick de pulsa sig fram.

Kvinnan öppnade på dörrklappningen. Det var ingen rolig uppgift som väntade volontären. Han hade försökt ikläda sig en medlidsam min. Det gällde att ta hänsyn i en så känslomättad stund.

Hon bjöd till bords där tre kaffekoppar stod och väntade. Man satt tysta vid bordet. Det blev både tår och påtår. Så utbrast den arma kvinnan i något lättsam ton, medan ögonen var slutna:

-Man får vara tacksam så länge kaffet smakar.

Hela hennes existens hade gått i spillror, men kaffet smakade bra.

Jovisst, det är mycket en journalist kan få möta i jobbet. Det kan vara både mörka och ljusa inslag i väven.

Det har åren på Kuriren lärt mej.

Dagens korn:

Levnadskonsten
består inte så mycket i att
avlägsna våra svårigheter
som i att växa med dem.

Bernard Baruch

Till toppen

Yngve Forslin vid sin skrivmaskin

Till startsidanVill du kontakta mig, skriv en rad och skicka till:
Anlitar du hellre Postverket: Kungsgården 967, 826 94 Norrala
Jag träffas även på telefon: 0270-350 31

Webmaster