Fyng funderar - Yngve Forslins plats på internet

FYNG FUNDERAR – införd i Hälsinge-Kuriren 2000-12-20

Jul med bok och spånkorg

Berätta ett julminne!

Det brukar ofta vara en vädjan från journalister så här inför julen. Nu ställer jag vädjan till mig själv. Visst har man minnen, men vem kommer ihåg dem.

Endera är man väl för ung för att ha några minnen, eller också är man för gammal för att komma ihåg dem.

Men vänta! Häromkvällen gick jag och strök efter raderna i bokhyllan och där stack en skamfilad och trasig bokrygg fram. Jag drog fram den. Och mina ögon stötte ihop med den käraste boken från tidiga år. På pärmen är det en bild av en tjockis som med höjd piassavakvast jagar tre pojkar efter en gata. Och titeln är ”Tre fattiga pojkar”, bilder ur stockholmslivet av Emil Norlander.

Jag var tolv år när jag fick boken i julklapp av min lärarinna i fjärde klassen, Alva Åsberg. Jag har aldrig varit någon bokmal, skam till sägandes, men den boken är trasig på grund av flerfaldig genomgång. Jag älskade den som pojke, och jag har plöjt igenom den några gånger sen jag fick skägg på hakan.

På den gammaldags gatan bodde tre ”hjältar”, tioåringarna Hjalle, Ville och Rulle. Rustibussar, som tillbringade tiden mellan 8 och 13 i folkskolan och tiden mellan 13 och 22 på gatan.

Det var bara Rulle som hade någon pappa. Han var skomakare och hette Nilsson. Hjalles pappa var död och Hjalle var den fulaste av pojkarna med rysliga fräknar. Ville hade aldrig haft någon pappa sades det. Han var rent av en vacker pojke. Mamman gick i hjälphus, och det var liksom något förnämt i det. Ofta hade hon urkokt soppkött med sig hem som hon fått hos generalkonsulns.

Vilken spänning på de 328 sidorna, med odygder, polisingripanden och rackartyg, innan pojkarna folkat till sig och hade sina tioårsträffar som mogna män med familjer.

Varför denna generositet från Alva gentemot mig? Vi bodde grannar och hon hade ett litet trädgårdsland på så där fem gånger fem meter. När skolan var slut på sommaren for hon hem till Gävle och föräldrarna och jag anförtroddes vattning och rensning av landet. Det prunkade bra när hon kom tillbaka vid höstterrninen.

Utom tre böcker under jularna 1932–1936 så begåvades jag också med noter som mellanstick, och vi frestade takt och ton. Hon på piano och jag gnällde på fiolen.

Musik är vackert om den framförs vackert. Vi stängde fönstren så att bygden inte skulle skrämmas. Synd på så vackra noter. Men ingenting gick ändå upp mot äventyren med de tre fattiga pojkarna.

Jo verkligen, ett julminne till. Häromdagen, under julstädningen och röjningen, stötte jag ihop med en trasig spånkorg från barndomen. Den skulle slängas, för trasorna och hålen gjorde den oanvändbar.

Spåkorgen var 1,75 m lång, 40 cm bred och 25 cm djup. Den hade varit rödmålad, men färgen var sliten och hantverksmässigt var trasorna förstärkta med trälister. Men det var barndomens spånkorg jag skulle skiljas från. Inför barndomsjularna stod korgen ute på vinden, och den fylldes dag efter dag med julklappar. Inte många från mig, men desto flera till mig. Man klämde försiktigt och kände att en del paket var hårda och en del var mjuka.

På julaftonskvällen ställdes den packade korgen på sparkstöttingen och så drog vi iväg till morfars. Vilken olidlig spänning. Det var svårt att få i sig lutfisk och julgröt och annat matnyttigt som föregick tomtebesöket.

Inne i ”barstuga” stod spånkorgen framför kakelugnen, och när tomten fullgjort sitt värv och korgen var tom så hade jag väl som den yngste i sällskapet den största högen och mesta jobbet att klippa banden och öppna paketen.

När vi sen gick hemåt i sena julaftonskvällen, var förstås korgen ännu mera rågad än när vi gick till morfars. Men nu har spåkorgen/julklappskorgen gjort sista resan. Jag bar över den till Karlssons, och i brasugnen slukades den upp av lågorna. Tack för alla goda jular!

Ett tredje julminne också i form av en vers på ett julpaket i barndomen:

”Förstrött blir vårt sinne av allt som vi sport,
men jularnas minne oss följer alltfort.
Det kommer vårt hjärta att varmare slå,
ty barndomens jul var den bästa ändå”.

I den förnämliga publikationen Kyrko-Kuriren (tack Ingrid) vittnar en ärlig kyrkobesökare:

– Jodå, jag går i kyrkan regelbundet – varenda julotta!

Till toppen

Yngve Forslin vid sin skrivmaskin

Till startsidanVill du kontakta mig, skriv en rad och skicka till:
Anlitar du hellre Postverket: Kungsgården 967, 826 94 Norrala
Jag träffas även på telefon: 0270-350 31

Webmaster