Fyng funderar - Yngve Forslins plats på internet

FYNG FUNDERAR – införd i Hälsinge-Kuriren 2003-04-02

Poliser här och där

Jag har ingenting mot poliser. Tvärtom. Dom har haft så mycket att göra med mig under årens lopp. Eller rättare sagt jag med dom. Nu är de flesta pensionärer, och vi hejar glatt på varann.

Häromdagen kom jag från sjukhuset gående Trädgårdsgatan ner mot den mastodonta järnvägsviadukten, en järnkonstruktion som är ett monstrum för stan, men nu gjort sitt.

Jag stannade och spanade uppåt och huvudet gick åt höger och vänster, som när man följer pingpongbollen. Jag började fundera över vad jag skulle göra med åbäket. När ingen annan vill göra något åt dess framtid så måste väl folk från folket göra något. Skulle man hämta gastuber, tända lågan i skärbrännaren och gå till verket? Något måste göras, kände jag. Eller ska ingenting göras? Men vilket jobb att skära sönder och plocka ner konstruktionen. Det skulle säkert ta månader, även om man jobbade friskt. Bättre kan en pensionär använda tiden. Fast å andra sidan är det tråkigt om ett sådant unikum mitt i staden skall skatta åt förgängelsen.

När jag stod där och rådgjorde med mig själv kändes det i atmosfären att någon befann sig bakom mig. Jag vände mig om och stod öga mot öga med pensionerade polisen A.

– Du går fort du, sa han, liksom för att uppmuntra mitt hälsotillstånd. Jag har försökt hinna fatt dig, men det var tji. Vad står du och glor på, undrade han med nästan polisiär nyfikenhet.

Efter noggrann överläggning om den konstnärliga ingenjörskonstruktionens framtid, beslutade vi att betrakta den som fridlyst. Ansvaret får överlåtas till Stig Vig och Dag Vag, ansåg vi. Sedan lämnade vi platsen och gick Gågatan.

Inne på biblioteket rundade jag en tidningshylla och höll på att sätta mig i knäet på pensionerade polis B. Han var glad och pigg efter genomgången knäoperation för att ge operationen status drog han upp byxbenet. Ett gäng pensionärer kring det närstående bordet glodde nyfiket på ärren efter kirurgkniven.

Samtalet gled in på små barns förhållande till poliser. Själv hade han som liten parvel en otrolig respekt för poliser. Han hade en gång besökt ett bibliotek i Gästrikland och råkat plocka med sig en blyertspenna hem. På kvällen sedan han lagt sig kunde han inte somna, för pennan brände och han kunde inte frigöra sig från känslan att polisen skulle komma och hämta honom. Sådana trodde han att poliserna var. Hela framtiden höll på att drunkna i ett mörker, bara för pennstumpen.

Min väg gick vidare genom biblioteket mot Hälsingerummet. I förbifarten passerade jag en palmliknande växt, och i dess skugga satt pensionerade polisen C. Han höll på att fortbilda sig i en lokaltidning, om det nu inte var ett uppslagsverk av digra dimensioner. Han såg välmående ut och vi minde varandra om gamla tider och några Stråtjära-minnen ventilerades.

Jag vandrade vidare. På långsidan av en monter stod pensionerade polisen D och snokade i bokgalleriet. Jag intervjuade honom inte, för jag hade mitt och han hade sitt. Kanske sökte han spännande polislitteratur, för att ”leva kvar” i jobbet!

Sammanstrålning med fyra levnadsglada pensionerade poliser under loppet av en fnuttig timme. Den saken är klar; pensionärerna rör på sig!

Dagens korn

Så länge knipsluga statsmän
får styra världen
måste vi räkna med bråk.

Saxe

Till toppen

Yngve Forslin vid sin skrivmaskin

Till startsidanVill du kontakta mig, skriv en rad och skicka till:
Anlitar du hellre Postverket: Kungsgården 967, 826 94 Norrala
Jag träffas även på telefon: 0270-350 31

Webmaster