Fyng funderar - Yngve Forslins plats på internet

FYNG FUNDERAR – införd i Hälsinge-Kuriren 2003-09-03

Fäbodliv och björnfrossa

I södra och mellersta Norrland, inte minst i Gävleborg och Dalarna, finns en ovärderlig kulturskatt i form av fäbodar. Fäbodväsendet var som intensivast under 1800-talet. Att föra djuren från hemgården till utmarkerna under sommarhalvåret var ett sätt att få betet att räcka, skriver tidningen LandsbygdsNytt.

Min barndoms fäbodar, ja då kopplas Stormyra in. Det var de enda som existerade i mitt begränsade dåläge. En söndagsmorgon tog morbror Pelle mej på frampakethållaren så jag fick åka baklänges på hans cykel. Framme vid sjön rodde vi ut och metade. Jag fick ett minispö. Lata firrar, ingen nappade. Vi rodde i land till Stormyra och hälsade på fäbodpigan Sara på Hea. Där bjöds vi på kaffe och smörgås med nykokt fäbodmessmör. Mums, mums.

Vilka barndomsminnen. Jag känner än barrdoften från träden utanför stugan och aromen från messmörskitteln som puttrade på trebensfoten över den öppna elden. Sådana här beskrivningar är väl som grekiska för dagens uppväxande. Men jag är tacksam över dessa minnen. ”Slumrande toner, fjärran ur tiden”, stunderna vid Stormyra fäbodar.

Jag ser och hör den än. Separatorn innanför dörren som brummade när kulan snurrade. Och träbritsen efter väggen och matbordet vid fönstret, genom vilket man såg rakt in i storskogen. Det var som ett sagoslott för lillpojken. Vi är trekvartssekel äldre nu, stugan och jag. Om lillstugan med fäbodköket kan också sägas att den står på trekvart nu. Jag hör Alexis Slottes ord inom mej: ”Står inunder rönnen lutande stugan, mossbeväxt är trappan och ogräsen gro…. minnena de sova i ljudlösan ro.”

Det är som vilar det ett romantiskt skimmer över fäbodtiden och minnena därifrån. Men allvaret var nog inte alltid så romantiskt.

För någon tid sedan gjorde vi en grupp en resa in i det forna genom besök på en fäbodvall i de djupa hälsingeskogarna. Vi ville nog klassa den som ett paradis. Ingenting står på trekvart i fallfärdigt skick. Det som fäderna byggde upp har nya släkten vårdat. Värdfolket bjöd på en riktig fäbodfest. Dörren öppnades till det gamla fejset, där en gång kossorna stod på rad. Nu är det en storstuga i feststil med öppen spis och breda golvplankor, bland annat över det tidigare i bruk varande ”tröfallet”. På det rustika bordet dukades upp pajer och vaniljsås.

Det som fäbodjäntorna på den här fäboden var rädda för var björnen, berättar ett dokument. Korna blev mycket oroliga om det fanns björn i närheten. Även varg kunde förekomma. En fäbodpiga såg en björn på en av täkterna på 1870-talet. Tidigare hade Per i en by dödat en björn 1831 och Anders fällde en ”varglo” på vintern 1835-36. Till och med framme i Norralabygden kunde man en morgon se tecken på att björn och varg varit där under nattens lopp.

Så hoppar jag in i Inger Brattströms nyutkomna bok ”Sonmodern”, där en hel del händelser från 1849-1895 utspelar sig i Norrala och i vårt hus Nyland i Kungsgården. Mamma Stava och sonen Otto är huvudpersonerna.

Stava ska en dag ut i lingonskogen och Sally blir ängslig. Hon har just läst i HELSINGEN om de vilda djuren däromkring:

”Under loppet av förlidet år äro uti Gefleborgs län följande rovdjur fångade och skjutne, nämlingen 11 björnar, 22 vargar, 33 lodjur…

Stava skrattar, hon har aldrig mött de vilda djuren. Hon är inte rädd när hon travar iväg i de grova kängorna.” Detta torde ha varit 1888.

Och idag, nådens år 2003, läser vi ”alltfler möter björn i Norr-Hälsingland. Det är överhuvudtaget mycket björn i Gävleborgs län. Enligt senaste räkningen runt 500 djur”.

Usch! Det är så man kan få björnfrossa…

Dagens korn

Det är svårt att rösta
efter övertygelse
när man ingen har.

(Saxe)

Till toppen

Yngve Forslin vid sin skrivmaskin

Till startsidanVill du kontakta mig, skriv en rad och skicka till:
Anlitar du hellre Postverket: Kungsgården 967, 826 94 Norrala
Jag träffas även på telefon: 0270-350 31

Webmaster