Fyng funderar - Yngve Forslins plats på internet

FYNG FUNDERAR – införd i Hälsinge-Kuriren 2003-09-24

Hösttoner från Sören Fallberg

”Han växte upp i Ljusne med ensamstående mor i ett elände så stort att han faktiskt fick läggas in på sjukhus på grund av undernäring. Men delar av hans diktning tillhör det stora arvet.

Så skrev Jan-Olov Nyström i Kuriren om författaren Sören Fallberg i serien om bortglömda hälsingediktare. Då började jag minnas tillbaka. Han är 74 år nu, men vi var unga då. Han kom ofta in på redaktionen och hälsade på och samtalet flöt i allehanda tankebanor.

Sen många år tillbaka är han bosatt på Torö utanför Nynäshamn, längst ut på Södertörn. I ungdomen, när han gick hemma i Ljusne hette han Sören Ruther.

– Men morfar, Bertil Fallberg, ville jag skulle ändra efternamnet och föra arvet vidare, berättar han, när jag får honom på tråden. Så blev det och så är det.

Torö är hans sommarviste, vinterhalvåret föredrar han att bo i Spanien. Han har alltid haft besvär med synen, vilket väl varit ett handicap när det gällt att handskas med bokstäver. Men han är fortfarande produktiv. Fast han är inte ”datoriserad”, nej då, han anlitar sin gamla Remington. Förresten har numro ett pajat ihop, men nu sliter han på numro två av samma märke.

– Jag skriver först med pennan, för jag tycker jag kommer närmare papperet på det viset. Sen skriver jag om på maskin, säger han.

(Jag har tidigare någon gång nämnt att Jan Guillou, Stefan Andhé och jag använder oss av det gamla ”knackeriet”, det hörs bättre då att man jobbar. Nu är vi alltså en till!)

Sören Fallberg har en hel del på gång: en diktsamling, en novellsamling, en roman och en essäsamling.

Men nu går jag tillbaka till tidigt 50-tal. Vi satt på redaktionen och resonerade hit och dit. Då kom vi på idén att vi skulle samarbeta. Han skulle skriva en text och sedan skulle jag ge den flykt på sångens vingar. Kanske skulle vårt gemensamma verk bli odödligt!

Nåja, det dröjde inte länge förrän Sören kom inklivande med ett papper, på vilket han gjort något. Det var väl hösttid, och den tunga vinden och de fallande bladen gav honom inspiration. Så här skrev han under rubriken ”Om hösten”.

”Så tungt går vinden i parken/ Så frusna falla trädens blad/ Ett efter ett till marken/ I en hemlös men jordisk stad/ Varifrån all denna oro/ Varifrån all förtvivlad nöd/ Som om stjärnorna voro borta/ Och en åldrig Gud död.”

Första förutsättningen var ju given. Sången skulle gå i moll och den skulle skrivas för manskör. På bladet, som fortfarande sitter i pärmen, står ”Text: Sören Ruther – Musik Y. Forslin –54”. Moll är ju dystrare än dur, och kan följaktligen bli känsligare i harmonierna.

När jag tittar på sången idag ser jag att den var inte så dum, nästan smått målerisk. Men förfärligt tung och svårsjungen. Det var svårt att få någon ordning på den. Därför omarbetade jag den och försökte förenkla den -73. Och efter mycket nötande framfördes den vid en höstkonsert i kyrkan den 11 november samma år. Inte helt klanderfritt. Sen har den fått vila.

Vilket egentligen var synd på så rara ärtor.

Dagens korn

Ännu har det aldrig
kommit en vår
då knopparna
glömt att brista.

(Margaret Sangster)

Till toppen

Yngve Forslin vid sin skrivmaskin

Till startsidanVill du kontakta mig, skriv en rad och skicka till:
Anlitar du hellre Postverket: Kungsgården 967, 826 94 Norrala
Jag träffas även på telefon: 0270-350 31

Webmaster