Fyng funderar - Yngve Forslins plats på internet

FYNG FUNDERAR – införd i Hälsinge-Kuriren 2003-11-19

Inkilning på Kuriren - bilar och äventyr

Den 2 januari 1957 trädde jag in på Kurirens redaktion, mitt emot Stadshotellet, för att bli fast anställd medarbetare. Jag gick runt och hälsade på Loffe, Inge, Thebe, Gehå, Elbe och de andra. Det blev inga välkomstkramar, utan efter gängse sed så möttes jag av uppmaningen:

– Du vet väl om att du ska kila in dej!

Det visste jag. Jag skulle bjuda hela gänget på fika. Så det var att ringa ner till Brittas kafé och beställa upp sådär sju, åtta kaffe och lika många kubbar. Det var fest. Men då var man också riktigt inkilad i gänget. Sen blev jag där i 30 år.

Då hade jag vandrat över Bollnästidningen, Hudiksvallsposten och Söderhamns Tidning. Direktör Hans Grandien på ST uttalade en gång ett profetiskt ord över mej. Jag hade inte i tid infunnit mej på redaktionen en söndagseftermiddag för att ringa familje. Utan särskild ersättning. Han kom in på redaktionen och såg att teleprintern inte var påslagen. ”Är det inga redaktörer här?” frågade han en radskrivare på sporten. ”Var är Fyng då?” undrade han. ”Vet inte”, svarade sportskrivaren. Varpå chefen uttalade följande sanningsord över min kropp: ”Ja, se den där Fyng han blir då aldrig någon journalist!”

Att vara journalist är en sak och att försöka vara tidningsarbetare är en annan. Fyllde jag inte kravet på den förra titulaturen så har jag försökt att göra så gott jag kunnat under den senare. Titlar är inte allt, men nu har jag en som gör många avundsjuka: PENSIONÄR!

Och som pensionär har man ryggen fri. Det kan vara naturligt att man gör något galet, och då säger folk: ”Ja, han är ju över 80!” Gör man något bra så kan det heta: ”Tänk, han har ju ändå fyllt 80!”

När flyttlasset gick från lokalerna vid Statt upp till Väster och före detta Motorcentralen 1984 följde jag med, och där satt jag med min Halda till 1987. Då blev jag pensionär och avtackad lämnade jag lokalerna efter en kopp kaffe med slipsnål i handen. När en kollega nådde samma gräns något år senare gick han hem med en splitter ny kamera. Don efter person.

När man är inne i Motorcentralen, så kommer man lätt över till kapitlet bilar. Min bilbana började 1950 med en gammal stor Plymouth, inköpt av Åkerstam i Hudiksvall. Vi hade våra lokaler i Åkerstams fastighet efter Västra Tullgatan i förlängningen från nuvarande Guldsmeden.

Han visste att jag var sugen på en bil och en dag kom han in och sa: ”Nu har jag den bil du ska ha. Den står på gatan ”. Jag tittade genom dörrfönstret och såg underverket. ”3000”, sa han. ”Den ska jag ha”, sa jag utan att prova fordonet. Raka rör, inget funderande.

Så det var att ringa en trovärdig person och ordna lån. Bilen var inte i toppskick. Bland annat var startnyckeln nästan av, och jag blev varnad att vara försiktig när den skulle vridas. Andra dagen small den av, och det blev transport upp till Bil Lönnbergs.

Bilen var stor som en buss och drack bensin som en kamel dricker vatten. Bensinen rann nästan rakt igenom, så jag spädde ut med varnolen som var billigare.

Min första Opel var blågrön och av oskrivbar årsmodell. Det fanns ingen baklucka, så när man skulle åt reservdäcket fick man fälla fram bakdynan.

Jag minns den där vårdagen när vi ett gäng på fyra skulle åka till fjälls med vidundret. Verkstan hade inte tid att utföra en snar reparation, så jag måste binda ihop kofångaren med snören. Högste chefen Agge Höglund tyckte nog synd om mej när jag surrade och band. Han var kanske inte så hemma i kvalitet, så jag förklarade för honom att ”man måste vara väl rustad med kvalitativa grejer när man ska till fjälls”. Agge log medlidsamt, vände på klacken och gick ifrån mej.

Vi klev in i Opeln och kom till Bollnäs. Där brast snörena och kofångaren landade på asfalten. Det var att uppsöka verkstad, skaffa ny fångare och lätta på plånboken. Men med bultar istället för snören höll kofångaren både till fjälls och hem.

Dagens korn

Var inte alltför styv i korken.
Förmågan att vika sig
har gjort tumstocken
till en världssuccé.

Saxe

Till toppen

Yngve Forslin vid sin skrivmaskin

Till startsidanVill du kontakta mig, skriv en rad och skicka till:
Anlitar du hellre Postverket: Kungsgården 967, 826 94 Norrala
Jag träffas även på telefon: 0270-350 31

Webmaster