Fyng funderar - Yngve Forslins plats på internet

FYNG FUNDERAR – införd i Hälsinge-Kuriren 2004-05-15

Fridlyst offersten sprängdes i luften

Om man åker från Kungsgården och tar vägen över skogen mot Söderala så kommer man efter 2 km till ett backkrön och en svag kurva. Där låg det i forna tider och fram till någon gång under möjligtvis 60-talet en stor sten, högtidligen benämnd offerstenen.

Jag var bara pojken, knappast skolmogen, då Helge några år äldre, som var intelligent och mera följsam i tiden, lärde mej att det var en gammal offersten. Han gav mej en liten historisk förklaring vad det innebar. Dessutom satt han inne med kunnande att stenen var av så kulturhistoriskt värde att den var fridlyst. Fridlyst, vilket konstigt uttryck, tyckte lillpojken jag. Men Helge gav en lektion och berättade att den stenen fick inte röras. Den skulle ligga absolut orubbad hur tiderna än växlade och stormarna drog fram.

Men på den tiden var det som bäst bara någon enstaka cyklist eller ytterst sällan en bil som rullade fram över den backiga och slingrande vägen. Och så förstås Söderalabönder som kom med häst och ekipage till Kungsgårdssågen för att hämta sågspån som skulle strös i fejs och stall.

Men med tiden som moderniserades blev också trafiken över skogen tätare. Vilket innebar att de värsta kurvorna i någon mån skulle rätas ut samtidigt som vägbanan behövde breddas. Det betydde att den ärevördiga offerstenen, som låg nära vägkanten och just i backkrönet och kurvan, fick skatta åt förgängelsen.

Vägverket och jobbarna hade tydligen lika litet vetande som lillpojken om vad fridlyst innebar, så när turen var kommen till kurvan och stenen sattes stenborrarna och dynamitpatronerna in och stenen flög all världens väg. Så den finns icke mer.

Sven-Erik Persson, Söderhamn, som sett sig växa upp i Ringa, hyser stort intresse för stenar och fjärdingsstolpar. Många av dessa stolpar har raserats och nu bidrar han med sin insats för att återställa dem. Han har också minnen från den gamla offerstenen.

När han och andra pojkar i Ringa skulle till sjön och meta gick de Ringstigen fram till landsvägen och sedan vidare till fiskevattnen. Mammorna brukade göra i ordning matsäck åt pojkarna, för mat kunde behövas medan de stirrade på flötet. Men i regel blev magarna så hungriga långt tidigare, så offerstenen fick utgöra matbord och där dukades anrättningarna upp.

Sven-Erik har berikat den här krönikan med en bild av offerstenen. På den sitter Elna Hedlund, på den tiden bosatt vid Långbacken och av vilken han fått kortet, samt Hildur Hedlund från Boda by i Dalarna. Kortet torde vara taget tidigt 50-tal.

Den inledningsvis nämnde Helge får utgöra slutvinjett i den här spalten. Förutom att han var intelligent och tidstrogen, så rörde han sig med ett välvårdat och poetiskt tal. Men i småskolan hade han benägenheten att klösa och riva dem som han tyckte var värda ett klös. Följden blev att han belastades med öknamnet ”Kissen”.

Vid ett sådant tillfälle tyckte han väl att det blev för mycket, så han kom från leken ute på skolgården in till fröken i skolsalen och beklagade sig gråtande. Men även då behöll han det stilrena språket. På frökens fråga varför han grät, kom svaret:

–Dom kallar mig Katta, dom säger det dagligen!

Ett annat exempel på hans vältalighet. Han kom sent till skolan en dag. Varför?

–Jag har hjälpt Ida i ladugården!

Dagens korn

Den som vältrar
bort stenar bliver
skadad av dem.

(Predikaren 10:9)

Till toppen

Yngve Forslin vid sin skrivmaskin

Till startsidanVill du kontakta sidansvarig, skriv en rad och skicka till:

Webmaster