Fyng funderar - Yngve Forslins plats på internet

FYNG FUNDERAR – införd i Hälsinge-Kuriren 2005-07-27

Sångarfurste 100 år – om han levat

Om han levat till på fredag skulle han ha fyllt 100 år. Men han kom aldrig fram. På drygt halva sträckan, vid 56 år, nådde han ”den lugna hamnen”. Mänskligt sett var det ju alldeles för tidigt. Han hade gett så oändligt mycket gott, och han lämnade ett rikt arv efter sig. På den andliga sångens område står han i vårt land som ”SÅNGARFURSTEN”. Han har signerat 200 tonsättningar och på skiva hörs hans underbara stämma i 600 sånger. Det är en lisa för själen att låta tonerna smeka örat.

Det här gäller förstås Einar Ekberg. Han var född i Malmö och yngst i en syskonskara på åtta barn. Som nioåring döptes han i Elimförsamlingen, en av Sveriges första pingstförsamlingar. Den musikaliska ådran flödade mycket tidigt och han gjorde sig känd för sin vackra gossopran. Som 13-åring företog han sin första sångarresa och den gick till Dalsland. För arvodet köpte Einar en bibel.

Tidigt komponerade han, och som tonåring tonsatte han ”Jag knäppt mina händer kring korset” och ”Jerusalem”, vilka väl kan räknas som två av hans mest kända. Som kanske ändå kommer i skuggan av hans underbara tonsättning av Davids 32:a psalm, som föddes inför invigningen av Filadelfiakyrkan 1930.

Einar siktade först på att bli typograf och sedan tapetserare, men det skulle snart visa sig att sångarbanan var hans väg. 1924 for han första gången till Amerika där han turnerade i fem månader med Lewi Pethrus. Han blev också erbjuden fast anställning i en församling där han gjort succé i kyrkan rymmande 5300 lyssnare. Men han tackade nej. Han framträdde även i amerikansk radio och gjorde första skivinspelningen i New York 1925 med ”Löftena kunna ej svika”.

Efter hemkomsten samma år kallades han som sångarevangelist i Filadelfia i Stockholm och räknades då som Sveriges första kristna yrkessångare. Så gick hans ”segertåg” över landet och i ett pressklipp ur Stockholms-Tidningen kan läsas: ”Varken Jussi Björling eller Sven-Olof Sandberg har vårt lands största publik när de uppträder. Det är kyrkosångare Einar Ekberg, Filadelfiaförsamlingen, som varje vecka regelbundet sjunger inför cirka 10 000 människor…”

Jan Sparring berättade: ”Jag gick på uppmaning av min sånglärare Martin Öhman till Kungsträdgården den minnesrika julikvällen 1953 för att jag skulle få veta hur sång ska låta. Jag har för övrigt aldrig haft någon sångpedagog som inte någon gång nämnt namnet Einar Ekberg.

Till och med Jussi Björling nämnde hans namn med respekt. De möttes en gång under en flygresa till Amerika. Jussi tyckte att Ekberg borde börja sjunga opera. Då skulle hans lycka vara gjord. Ekberg svarade att han trodde Jussi skulle bli lyckligare om han övergick till att tjäna Gud med sin sång.”

För att flytta fram Ekberg på det mera lokala planet minns vi honom från en konsert i Missionskyrkan, Söderhamn hösten 1942, tillsammans med en lokal kör under Olle Hanssons ledning. Det var inkallelseår och Ekberg uppträdde i militäruniform med fänriks grad.

En gång har jag med block och penna i hand stått öga mot öga med Einar Ekberg. Det var fredagen den 12 juli 1957 bakom kulisserna i Folkets park i Ljusne, av alla platser. Han var då bosatt i Los Angeles men kom hem till Sverige sommartid för tremånaders turnéer i syfte att sjunga ihop pengar för IBRA-radio.

Hans pianist Lennart Jernestrand var sjuk och en 18-årig sandvikenyngling Svante Widén hade tillfälligt fått rycka in. ”Jag minns varje sångkväll med Einar Ekberg som en stor fest”, sa Svante.

Einar Ekberg var märkt av en svår sjukdom, och Expressen hade på löpsedlar ropat ut ”Berömd sångare dödsdömd”. Vårt samtal fördes också in på det spåret.

-Jag kan bara säga att jag lever, sade han. För fem år sedan drabbades jag av en blodsvulst, en tumör på benet. Två professorer för klarade att jag skulle leva högst ett år. De ville amputera mitt ben, men jag ville lita på Gud, jag ville sjunga med båda benen i behåll.

Det här var en julikväll 1957. Den 5 augusti 1961 avled han, 56 år gammal. Då han fördes till gravens vila var båda benen amputerade. Han hade gjort sitt sista dagsverke från sångarestraden. Han sjöng ofta sin egen sång: ”O, hur jag längtar se staden, gator av renaste guld”.

Nu hade hans längtan gått i fullbordan. Sveriges folk hade och har stor anledning att tacka Gud för Einar Ekbergs kristocentriska budskap.

Dagens korn

Jag knäppt
mina händer
kring korset

Einar Ekberg

Till toppen

Yngve Forslin vid sin skrivmaskin

Till startsidanVill du kontakta mig, skriv en rad och skicka till:
Anlitar du hellre Postverket: Kungsgården 967, 826 94 Norrala
Jag träffas även på telefon: 0270-350 31

Webmaster