Fyng funderar - Yngve Forslins plats på internet

FYNG FUNDERAR – införd i Hälsinge-Kuriren 2006-07-26

Olycksfall i jobbet – dödsförklara de levande

Det kan hända de mindre, och det kan drabba även de större – att tidningar tar livet av människor medan de ännu är bland de levandes skara.

Jag slog upp Bo Strömstedts litterära begivenhet ”Löpsedeln och insidan” och stannade på sidan 164. Bo berättar tidningshistorier om personer som så att säga hängt på gärdsgården. Även i Expressen. Som exempel:

När Gustaf VI Adolf låg på sitt yttersta upptäckte Expressens redaktionschef Lasse Persson att nekrologen redan var skriven av Ivar Harrie, som själv varit död sedan flera månader. Man var ute i god tid. Lars Widding åtog sig att skriva en ny och ringde in den från en telefonkiosk på Sigtunastiftelsen. En äldre herre gick förbi, hörde vad Widding läste och spred budskapet bland medgästerna. Sigtunastiftelsens flagga hissades på halv stång, flera dagar innan kungen var död. Bo såg till att nekrologen blev ajournerad.

Jag tänker på vad Mark Twain 1896 svarade en tidningsman, som ville få bekräftat om det utspridda ryktet hade någon grund, nämligen ”Ryktet om min död är betydligt överdrivet”.

Det här kan vara känsliga saker. Jag kommer ihåg på Söderhamns Tidning när det ryktades att en av poliserna hade avlidit. Curt var en alert journalist, och han jobbade ihop en fin runa över polisen, på noggrant införskaffade uppgifter. Han berättade nyheten för en av poliserna, vilken for upp på Berget och pulsade i snön till ”Polisgrottan” och hissa flaggan på halv stång.

Curts runa var uppsatt och blybitarna var inbrutna i sidramen, klar att klappas igen. Men i sista momangen ville Curt kolla en viss uppgift och ringde för säkerhets skull polisens svärfar, vilken blev mäkta uppbragt. ”Han är inte död”, var den koncisa upplysningen svärfadern lämnade.

Curt satte på sedvanligt sätt handen i byxfickan och svarvade den runt, stack upp på sätteriet och hojtade att notisen, till ombrytarens förargelse, skulle plockas bort och sidan brytas om. Sen ringde han polisen och gav order att flaggan måste halas, vilket gjorde att vederbörande polis fick pulsa i snön en gång till. Men bättre att pulsa en gång till än att flaggan skulle flagga falskt.

Ett minne till. Det hör ihop med Kuriren under mina första år där. Ryktet gick att Selma, en av stadens verkliga trotjänarinnor i rätt parti, hade slutat sina dagar. Hon hade legat sjuk på lasarettet. Loffe kom till mig med en lapp och ville att jag skulle ordna en notis. Jag satt upptagen i telefon i en viktig intervju, så jag vinkade avvärjande. ”Jag tar den själv”, sa Loffe.

Att Selma var död tog man alldeles för säkert eftersom en son, bosatt på annan ort, varit synlig hemma i stan, sannolikt med anledning av mammans död. Sanningshalten stärktes också när Inez, som alltid höll reda på både levande och döda, ringde och sa att Selma var död. ”Skriv något vackert om henne”, befallde Inez. Att Selma var död besannades också när Karlsson, en av de stora, starka och mäktiga fackföreningspamparna kom upp på redaktionen och vidimerade att Selma hade slutat sina dagar. En arbetskvinna, en arbetarkämpe, en älskad, aktad och värderad människa var död. ”Skriv något vackert om Selma”, sa Karlsson med sin mörka och stabila basröst.

Och Loffe skrev vackert, mycket vackert. Han lade in all den värme och känsla han förmådde när det gällde Selma. För han viste vad hon gick för och vilka vackra ord hon var värd.

Manuset gick till sättning. Blyraderna lades in. Sidan gick vidare och hamnade mot nattimmarna på valsen i tryckpressen. Så tryckte Ingvar Wasberg på startknappen, nyheterna rullade fram, både från stora världen och händelser på hemmafronten. Och där på familjesidan snurrade Selma med i svindlande fart. Tidningsbuden kom under nattimmarna och hämtade sina buntar, bar dem uppför trapporna och stoppade nyheterna genom dörrhålen. Och bilarna körde ut nyheterna för distribution ut över landskapet. Överallt kunde folk läsa att Selma, den kända kvinnosakskvinnan, var död.

Men uppe på Söderhamns lasarett såg man till att Kuriren inte kom till den sal där Selma låg. För där knallade hon omkring i högsta grad levande.

Så hon kunde instämma med Mark Twain att ”ryktet om min död…”

Eller som onda tungor ibland uttrycker sig: ”Se tidningar kan man aldrig lita på”.

Dagens korn

Den som inte är beredd
att dö för något
duger inte att leva.

Martin Luther King

Till toppen

Yngve Forslin vid sin skrivmaskin

Till startsidanVill du kontakta mig, skriv en rad och skicka till:
Anlitar du hellre Postverket: Kungsgården 967, 826 94 Norrala
Jag träffas även på telefon: 0270-350 31

Webmaster