Fyng funderar - Yngve Forslins plats på internet

FYNG FUNDERAR – införd i Hälsinge-Kuriren 2008-12-10

Skamvrån – usch!

Det var nästan så man ryggade till inför den stora rubriken ”Skamvrån är tillbaka”. Underrubriken var ”Disciplin, hot och bestraffning blir allt vanligare inom barnuppfostran”.

Skamvrån! Är det framgång eller tillbakagång? Har du stått eller suttit i skamvrån någon gång? Jag har gjort det. Jag vet hur det kan svida. Men nu är det ju 80 år sedan, så svedan har gått ur för länge sen. För nog sved det då så det kändes.

Det hände alltså i småskolan, första eller andra klass. Skolan låg vid landsvägen där den dåtida sparsamma trafiken bullrade förbi bakom ryggen på oss. Om man av nyfikenhet vände sig om blev det en tillrättavisning. Men vilka småpojkar är det som inte bär på nyfikenhet?

Den ordinarie lärarinnan, fröken Hilda, var nog lite hård. Hon var ofta sjuk och hade en vikarie, fröken Signe, som var ganska ung, förmodligen nyligen utexaminerad, glad och modern i lärosystem. Hon var i åldern då fästmannen kom ibland och hämtade henne i bil efter skoldagens slut. Hon var inte blygsam av sig, utan när det brände till av hunger så sprang hon över till morfars och tiggde en kopp kaffe med tilltugg.

Det var nog under den ordinarie frökens tid som det hände. Jag vet inte, i varje fall minns inte, vad som var orsaken. Två gånger blev jag bestraffad. Kanske hade jag vänt mej om, eller stimmat lite vårdslöst.

Första gången blev jag hänvisad att sätta mej bakom klassen på de väggfasta bänkar som löpte runt skolsalen. Det sved tillräckligt. Än värre blev det andra gången, då jag fick ställa mej framför klassen vid braskaminen och hela klassen glodde på mej. Storsyndaren som skulle bestraffas.

Det tog ordentligt och när jag kom hem och skulle avslöja för mamma vilken odygdig pojke hon hade, var det svårt att finna ord för en smidig bekännelse.

Det var en nesa, värre än ett slag i ansiktet. Och kanske var det en hälsosam medicin som gjorde att jag blev en så snäll och försynt person i det fortsatta livet.

Är det tänkbart att skamvrån skulle ha någon positiv inverkan i dagens skolor? Vad har Torsten J. och Cissela C. för uppfattning om detta?

Avslutningsvis lånar jag några rader av 73-årige Michael Parkinson: ”Jag skrev min självbiografi, 140 000 tecken på tre månader på en renoverad Remington skrivmaskin. Jag kan inte skriva på en dator. Det låter ingenting och jag har fortfarande kvar den där känslan, som jag fick då jag började skriva, då man fick betalt per rad…”

Snart är det jul. Vi träffs på julafton.

Dagens korn

När man förlåter oförrätter,
skall man också glömma dem.

Drottning Kristina

Till toppen

Yngve Forslin vid sin skrivmaskin

Till startsidanVill du kontakta mig, skriv en rad och skicka till:
Anlitar du hellre Postverket: Kungsgården 967, 826 94 Norrala
Jag träffas även på telefon: 0270-350 31

Webmaster